Stockholm

Ibland skriver jag blogginlägg i något block och sedan orkar jag inte överföra texten till datorn. Inte på en gång i alla fall. Jag var på Serieteket förra vecka. För jag gillar serier, det är ett helt fantastiskt medium för att uttrycka saker. Jag höll mig den här gången till realism-hyllorna, det kände som min grej.

Serieteket är trevligt. Var annars kan du se folk sitta i soffor och skratta och le? Jag läste tre seriealbum, inget var fantastiskt men alla tre var bra.

Den här dagen då jag besökte Serieteket, tänkte jag på hur mycket jag gillar Stockholm. Det är inte en ovanlighet för mig att gå runt och tänka att jag är kär i Stockholm, för jag är verkligen det. Det här är inte heller första gången jag uttrycker min kärlek här i bloggen, jag har förut bland annat skrivit om hur mycket jag uppskattar all konst som virvlar omkring och förgyller utrymmet. Det tänkte jag förstås på, när jag gick där utanför Kulturhuset, genom Drottninggatan, in på en gata jag aldrig hade gått på förut för att komma till ett välbekant ställe, hitta Kungsträdgården och gå igenom den tillbaka till Kulturhuset. Jag älskar att det finns så mycket som en faktiskt kan nå till fots om en är i stan. Det finns alltid nya gränder att gå i, men jag brukar inte orka utforska dem. Det är bättre att göra det någon dag då jag känner mig äventyrlig.

Jag var rätt så kär i allt jag gick förbi den här dagen. Byggnaderna, de är så fina så fina, folket, för de är många och olika och det är de som skänker Stockholm liv, Plattan, för där händer allt (den här dagen var det någon som tältade där och en unge jagade en radiostyrd bil), affischerna, en var osmaklig och såg ut som en sådan som hänger på ett hotell som folk chartrar till och det fick mig att småle och allt det där andra som fontäner, gräs, grus och trappor. Allt var väldigt vackert och jag kunde nästan förstå varför Stockholm beskrivs som en prinsessa av den där statyn i Gamla stan. Det vore coolare om det var draken som var Stockholm och den där drakdräparen kunde vara Danmark men så är det inte. Den är ju gjort för typ 700 000 år sedan så en får ha lite överseende, då var det helt okej att artistiskt (eller specifistiskt) döma ut drakar som blodstörstiga mördare och därför systematiskt avrätta dem alla. Därför fick Danmark vara drake, för det var också helt okej att hata Danmark då för de hade lika äckliga mackor på den tiden, om inte värre. Nu är vi mer öppensinnade och strävar efter förståelse, för nu är vi snälla Medelsvenssons och det tycker jag är bra förutom när alla masspsykosshoppar bara för att de kan, eller ibland för att de inte kan.

Det jag försöker säga är att Stockholm är, i mina ögon, fantastiskt. Nu till det jag skrev i blocket xD

Jag går i den jobbiga trappan i Kulturhuset. Den gjordes nog för att vara jobbig, det satt någon vid ett ritbord och tänkte att till andra våningen, dit skall ingen orka gå. Eller så ville hen att vi skulle se stan tänker jag och tittar ut genom glasväggarna. Jag ser fontänen. Bredvid den kör en buss lite för snett. En annan lite för fort. Det blir kaos men bara för en stund.
Inne går en duva. Är det skönt här inne, duvan? Det är nog synd om den.



Mina trådar är sällan röda, oftast är de rosa.


Mikusagi

PS. Minnen gör mig lite halvt nostalgisk, var tog snälle mannen vägen?

Bomben av stearin var inte gjord utav stearin, utan det var en sådan där lykta eller vad det heter, som en skall hälla en vätska i... Alltså är det rätt lätt att göra den till en bomb?

Läs även andras flumbilder av Stockholm