Nu blir jag helt galen, galen i dig

Okej, nu får ni veta varför jag är galen. Jag har dröjt, jag vet. Det kom en massa Göteborg och Arbetsförmedlingar i vägen.

I onsdags förra veckan var jag och Arla i stan -bla bla irrelevanta saker ägde rum här- och sedan gick vi till Centralstationen i Stockholm och satte oss i en trappa vid McDonald's för att typ... filosofera eller något. På Caféet mittemot satt några herrar och samtalade. En av herrarna såg snäll ut, så jag pekade på honom och sade till Arla "Titta, han ser snäll ut!".
Sedan satt vi en bra stund och funderade på vem han egentligen var och vad han gjorde där på caféet, drickandes kaffe medan en annan herre drack öl och hans tredje kompanjon varken drack eller åt. Vi var övertygade om att han var en intressant person och vi var ledsna för vi förstod att vi troligen inte skulle bli kompisar med honom. Självklart lämnade vi honom inte med blicken, han hade allt för stor utstrålning för att det skulle vara möjligt.
Efter ett tag (vi gissar tio minuter, det låter bra) reste han sig upp och gick. Vi blev ledsna. Sedan föreslog den ena av oss att vi skulle följa efter. Den andra tyckte att det var en bra idé. Den ena blev förvånad för hen trodde inte att förslaget skulle tas emot med öppen famn. Så vi gick. Vi lyckades hitta honom till slut. Han skulle åka Arlanda Express. Vi tyckte att vi kunde stå utanför tåget och vinka när det åkte. Vi stod på perrongen tio minuter innan tåget skulle avgå, och den snälle mannen satt inne i tåget. Han såg oss för tidigt. Innan det var dags för vinkningen. Han kände igen oss. Han blev rädd. Vi såg ungefär all ögonvita man kan se på en person utan att personens ögon är onormalt långt utanför ögonhålorna.

Vi är ledsna, snälle mannen. Vi var fascinerade av dig, och vi menade inte alls att skrämmas. Jag lovar att vi inte är ligister!


Kan vi vara ligister om vi är så här gulliga?

Mikusagi