Den var inte värd tjugan den kostade

Jag har läst Vi som aldrig sa hora. Oklart varför. Eller nej, för att den var en snackis förut och att den fortfarande refereras till. Ronnie Sandahl, författaren, talas om som den typiska schyssta killen ( "Aaa jag behandlar de här ludren helt okej men jag får inget sex " ). Jag vet inget om Sandahl, förutom att personen har skapat tre huvudkaraktärer i en bok, som är snubbar.

I början av boken handlade det om en snubbe som träffade en väldigt full tjej, och ändå inte våldtog! Say whaaaaaat! Värsta fina killen!
Men det fortsatte inte så, och jag fattar inte varför boken heter "Vi som aldrig sa hora". Är titeln ironisk? Killarna säger ju visst hora, samt andra grejer. De tänker att tjejerna är skit och särskilt en är jobbig pga är inte giftasföremål, typ.

Under läsningen återberättade jag för en kamrat vad som hände i boken, och upprepade tillfällen sade jag väl typ "Jag fattar inte varför folk älskar den här! Alltså jag brukar ju förstå när folk gillar grejer som jag inte gillar, men den här har verkligen ingenting! Den är ospännande, ingen känsla i alls och känns ungefär som att en gymnasiesnubbe har skrivit. Och det här tycker Marcus Birro är typ vår tids bästa roman eller något sådant där?"
och när jag sedan fortsatte att berätta, typ att well snubbarna bor i en småstad och det är ju trist för då måste en jobba på fabrik och skaffa fru och barn, citerade min kamrat den här:

"Det finns så många historier av, och om, män som ännu inte är berättade"
Guld!

För, det är same story all over again i en tunn bok. Menar inte tunn som i få sidor, sådant tycker jag bara är positivt, utan tunn som i att den inte förmedlar några känslor alls till mig. Det är först mot slutet jag förstår vad Marcus Birro såg i den. Någon av snubbarna får veta att hens spermie har råkat befruktat ett ägg och att tjejen som hade det ägget i sig lät göra abort. Och det var ju jättejobbigt!

En annan grej med den här boken, är att den romantiserar självskadebeteenden. En snubbe tänker tillbaka på tiden då hen skar sig själv, och på hur härligt det var. Alltså? Och inte någonstans har jag sett att någon nämnt det här! Borde inte någon i alla fall diskutera det? Är Sandahl verkligen en bra förebild för unga män? Startar inte boken en självskadevåg? HALLÅ VAR ÄR ALLA DE HÄR FRÅGORNA SOM ANDRA SOM SKRIVER OM SJÄLVSKADOR FÅR?

I'm not pleased.

Don't read this book. It's basically shit.

En av fem toasts.

Mikusagi.