Dai

Igår köpte jag en bok på skolans bibliotek. En utgallrad bok som de inte ville veta av längre. Jag brukar inte orka leta bland böckerna som är till salu, istället har jag som vana att kasta ett öga mot vagnarna och se om det är något som fångar min uppmärksamhet då. Det är så många böcker som handlar om sådana där konstiga ämnen, typ företagsekonomi eller biomedicin eller webbutveckling jag vet inte vad, de har titlar jag inte förstår i alla fall. Sådant där fikonspråk ni vet. Lite som en uppsats jag och min kusin Elina hittade i ett olåst skåp på skolan. Jag utmanade Elina att försöka uttala titeln som var på svenska men ändå inte - det var typ en B-uppsats i något kapitalistämne. Elina tragglade sig igenom den tre rader långa titeln och när hen var klar skrattade vi förskräckt och skyndade oss att lägga in den i skåpet och stänga ordentligt.

I alla fall, den här boken. Den fångade min uppmärksamhet med sin framsida, som råkade vara synlig eftersom den stod längst ut. Det var ett kanji som jag kände igen. Kanjit för stor. Så jag gick fram till den, läste baksidan, bläddrade snabbt och sedan köpte jag den.

Boken hette Dagar med Dai. På baksidan står detta:

Under Dais sjukdom upptäckte jag
vad fotografi är för något.
Det är ett försök att stoppa tiden.
Eftersom sjukdomen hette leukemi var
tiden vår fiende.
När sjukdomen retirerade behövde jag
inte försöka stoppa den, då levde vi.
Det var när det var kärvt för Dai jag
likt en dåre försökte frysa lite tid med
mina löjliga exponeringar.
Dai och jag fick två år tillsammans.
Bilderna och texterna är fragment ur
den exponeringen

Det är en vacker och sorglig skildring av livet och döden. När jag läste var det som om det kom ett vitt sken ur boken. Ett lugnande ljussken, likt en solstråle, men sorgligt på samma gång. Jag förstår nu varför vitt är en sorgefärg i Japan.

Jefferik Stocklassa, som författaren heter, kämpar tillsammans med sin partner Mizuko och det äldre barnet Chingi för att få en bra sista - och första - tid med Dai som många gånger är lyckligt ovetande om tragedin. Påminns om den under de jobbiga cellgiftsbehandlingarna, men däremellan drar hen av sitt hår som andra barn petar i näsan.

Det är inte bara en berättelse om en familjs sorg och lycka, det är också en text om värderingar. Det handlar om vad en familj är och vilket slags bemötande familjen fick på sjukhuset.

Jag fick lära mig att i Japan är adoptioner ovanliga, blodsband är mycket viktiga. Jag fick läsa om ett sjukhus som blandade ihop två barnkroppar eftersom de båda var "lite mörka". Jag fick genom boken lära känna två stora, skrynkliga japanska kamphundar som lät nykomligen Dai bli en del av flocken. Jag var i huvudet på en människa i chock, panik och i frid. Det var en mångsidig bok, trots dess ynka 120 sidor varav endast 37 är i text. Boken avslutas med fotografier.

Där i centrum av härvan låg Dai och började dansa till någon sorts radiomusik som en tonåring i sängen bredvid satte på. Vilken märklig liten varelse, tänkte jag medan jag tittade på pulskurvans jämna vågrörelser över bildskärmen. Vid varje topp hördes ett pip. Till en början mycket obehagligt, men efter en stund inte så lite trygghetsskapande.

Plötsligt hördes inget ljud. Jag tittade på kurvan. Det var bara... ett långt tyst streck... Jag skrek på personalen: - Hjälp, han dör, HJÄLP! En av dem kom springande. Larmet trycktes in. Tiden tycktes stå stilla. Så såg jag då på Dai. Han bara låg där och log som om han visste att en kontakt lossnat i pulsskrivaren och orsakat "hjärtstilleståndet". Vi andades ut.

Jag kunde inte lägga ifrån mig boken förrän jag hade läst ut den. Den var värd hela guldtian som jag fick ge för den! Om någon kompis vill låna så går det bra ^__^


Mikusagi


Läs även andra blogginlägg markerade med ord som böcker, litteratur, leukemi, verklighetsskildring, Japan, familj, fotografi, foto, fotokonst, kanji, bibliotek, recension