Sommar på Blogspot

"Förvaras mörkt och svalt" står det på en förpackning och mamma ställer in varan i kylen. Det har aldrig slagit mig att kylskåpet är en mörk plats. Lampan är släckt så länge dörren är stängd, och det vet jag ju egentligen men jag har alltid associerat kylskåpet med ljus. Jag tycker att det är svårt att hitta mörka och svala platser. När jag hör "mörkt och svalt" tänker jag jordkällare. Där du måste stå still ett tag när du kommit innanför dörren, för att vänja ögonen vid mörkret. Eller ha en ficklampa med dig. Då talar vi mörker! Du går på stenar och undviker att gå nära väggarna som förmodligen är boplats för en och annan spindel (det vet du inte säkert, eftersom det är för mörkt för att se), mot ett skåp längst in i källaren. DÄR är det mörkt och svalt!

Källare är till för mat, inte för gamla cyklar eller olästa böcker som inte går att sälja. Det visste jag förut, men nu har jag också blivit modern och jag har två högar med lådor i mina föräldrars källare. Fast förut var källare bara mat. Under min barndom spenderades varje sommar på ön Vågis*, en ö med två hushåll. Uppe i Söderhamn. Det var där jag först blev medveten om procedurerna kring maten, det var så tydligt att det var ett jobb kring den och att den inte bara uppstod på bordet helt plötsligt. Det var där jag lärde mig att förvaring är viktigt, att bröd möglar och att vi måste skynda oss att bre för annars smälter smöret. Jag fick även lära mig om rötmånaden, som alla fruktade. Det är då filmjölken blir dålig snabbare och allt måste luktas på. Jag följde med när det skulle handlas, och när maten skulle hämtas för att kunna tillagas var jag med inne i källaren. Den där läskiga källaren med stenar som golv, stenar som väggar och husets golv som tak. Det var bara lite lagom kusligt, så där så det passar en äventyrslysten Miku.

Mina bästa barndomsstunder kommer alla från Vågis. Det var där jag var ett med naturen. Jag kände en stark koppling till ön, jag identifierade mig med den. Det var aldrig tråkigt där. Det kunde vara ensamt, om inte min sommarbästis Matilda var där, men aldrig tråkigt. Jag tröttnade aldrig på att promenera runt ön, eller "klättra" är kanske ett bättre ord. För det var stenigt. Jag letade efter måsbon, måsägg och måsungar. Jag gick över till Fågelön som är ett bihang till Vågis, beroende på vattennivån så är det olika svårt att ta sig dit. Är det mycket vatten så måste du gå på en smal rad av olika stora stenar. Om det är lite vatten så finns det en strand att gå på. Där skrek tärnorna och måsarna som galna på mig. Läskigast var tärnorna, de kunde dyka mot en och jag skulle inte ha blivit förvånad om de hade försökt skada mig. Måsarna visste jag däremot att de inte skulle röra mig. När de verkade alldeles för irriterade begav jag mig tillbaka till Vågis och plockade blommor. Sådana där snusblommor, som har ett stort, brunt frö i sig. Jag kunde leka att jag sålde det snuset, eller att jag gav bort det till en skeppsbruten man. Sedan plockade jag grässtrån, sådana som ser ut lite som vete. Fast de är gröna och korta. "Tupp eller höna?" frågade jag mig själv, gissade och drog sedan grästråt mellan tummen och pekfingret. Om frönen bildade ett berg så var det en tuppkam. Om det bara blev en liten buske av det hela så var det en hönas kam. Oerhört roande. Annars brukade jag gunga, eller speja mot ön Sillhare** som ligger mittemot, och vara glad att jag inte bodde där. Det var nämligen fullt med hus där. Annars var jag gärna på vår brygga och kollade på havet eller håvade småfisk. Eller på stranden för att plocka med stenar, leka med lera eller bada.

Det skulle vara primitivt och nära till naturen på Vågis. Det var vad jag älskade med det. På senare år har det tillkommit kylskåp, jättekonstigt tycker jag. Färg-TV skall de också ha köpt, men den har jag inte sett eftersom jag inte har varit där på säkert 4 år om inte mer. Färg-TV, kan ni förstå? Det skall vara en liten TV som visar bilden i svartvitt och går på båtbatteri. Den skall bara få in tre kanaler och skall bara användas till Sommarlovsmorgon, nyheter, Bolibompa och Allsång på Skansen. När jag kommer hem känns det som om TV:n där är en bioduk. Allt annat är också stort, och hela lägenheten känns ultramodern. Därför är jag skeptisk till att köpa nya TV-apparater bara för att de är större. När du har vant dig är det inte häftigt längre. Hur som helst. El skall de också ha fått på något vis. Säkert något krångligt och det är nog begränsat, men ändå. Förut hade grannen ett kraftverk i sitt båthus. När det var igång brummade det över hela ön. "Nu ser Sören på TV!" sade vi.

På kvällarna spelade vi Chicago innan vi gick ned till lillstugan och somnade till Karlavagnen med den kusliga signaturmelodin som fick natten att kännas ödslig och farlig. I mörkret blev jag alltid lite ängslig när jag var på Vågis. Då blev jag påmind om hur ensamma vi var. Vem räddar oss om något händer? Månen kändes så nära, jag vågade inte riktigt titta på den. Det är tur att sommarnätter är korta.


Mikusagi

*Den heter egentligen "Vågholmen" men ingen säger det öarna heter på karta.
*Fast det heter "Sillharet" enligt hitta.se