Pages

30 maj, 2009

Jag har glömt hur pjäserna stod

Jag läser "Att läsa Koranen - en introduktion" och är på ett avsnitt som handlar om paradiset, helvetet och domedagen. Eller rättare sagt läste. Jag lade ifrån mig boken för att det blev så obehagligt. Jag började tänka på döden. Den är så läskig. Den är ofrånkomlig och jag vet inte vad som händer efter att livet har tagit slut. Det är värre att tänka på det än att tänka på att rymden aldrig tar slut. Jag kommer att uppleva döden, det är alldeles säkert, men det är inte säkert att jag kommer åka igenom hela rymden.

Jag blev faktiskt rädd och orolig. Usch... jag tror att jag borde försöka sysselsätta min hjärna med något annat så jag slutar att grubbla.


Mikusagi

10 kommentarer:

Tuss sa...

Religionerna är ju byggda för att utnyttja människans skräck för det okända (och fylla ut den med alla möjliga tomma hot om helveten och gud vet vad).

Det är till att börja med inte säkert att vi kommer att dö. Mycket troligt, ja, men inte säkert. Tekniken och sjukvården utvecklas otroligt fort, och det är inte omöjligt att någon under vår livstid kommer på ett sätt att förlänga människans livslängd dramatiskt. Och under denna förlängda tid kommer troligen nya upptäckter att göras, och nya, och nya... En möjlighet vore ju att byta ut nervcellerna mot silikon, eller köra medvetanden ovanpå en simulering, så att man kan ha back-ups eller byta ut simulationen när hårdvaran blir för gammal. Eller, för all del, att transplantera medvetanden och minnen; odla nya hjärnor eller nya kroppar. Men, som sagt, det är inte troligt.

En sak att tänka på: tekniskt sett har du dött flera gånger under ditt liv. Dina celler har ju bytts ut flera gånger om (detta filosofiska problem har ett häftigt namn, som jag inte minns längre).

Jag kan ju inte garantera att jag har rätt, men låt mig komma med en rimlig uppskattning av vad som händer när man dör. Aktiviteten upphör i hjärnan, och när det händer finns det inte längre några processer som kan skapa medvetande. Det finns med andra ord inget som vet att det finns, eller snarare inte finns, och det går alltså inte att lida av sin icke-existens.

Vad som däremot gör mig yr i huvudet är att fundera över om mind uploading, alltså att kopiera mina neuronpositioner till en annan kropp, och eventuellt förstöra min gamla i processen, skulle innebära att det var jag i den nya kroppen, eller någon annan.

Hur som helst: mitt mest generiska tips är att undvika att fråga religioner och mysticistiska läror om råd om livet eller döden.

En läxa med något annat att grubbla över om du vill: finns den fria viljan? Om det är så, hur kan det komma sig att man kan skönja statistiska mönster i människors beteenden? Om hjärnan styrs av mekaniskt-biologisk-kemiskt definierbara processer, vad betyder det då för viljan? Vad skulle det betyda för viljan om man kunde styra dessa processer med, säg, någon sort kemikalie?

Mikusagi sa...

Religioner är inte byggda för att utnyttja människor, utan för att ge oss styrka och vägledning.

Mikusagi sa...

Som kommentar till resten av inlägget: Intressanta tankar, men inga som faller in i min hjärna på så sätt att de stannar där.

Tuss sa...

Hur kan något som inte är sant vara vägledande? Att det kan vara betryggande att leva i tron att man kommer att hamna i himlen när man dör är väl sant (men Helvetet då?), men det finns ju inga som helst belägg för att det skulle vara så. Faktum är att det verkar helt orimligt; var skulle himlen/helvetet finnas? Hur skulle man kunna vara där när det inte finns någon aktivitet i de områden som effektivt skapar en? Och så vidare.

"Vilseledande" är väl ett bättre adjektiv, även om man tar hänsyn till att de flesta religionerna grundades för väldigt länge sedan, då man inte visste mycket om hur saker fungerade. Men jag ger dig rätt i att religionerna inte är byggda för att utnyttja människor (om man nu inte köper mem-argumentet, dvs. att religioner är en slags social organism inte helt olik ett virus).

Tuss sa...

Förresten, kom du på något bättre att tänka på till slut?

Mikusagi sa...

För det första så kan du inte veta att religionerna "inte är sanna". Det går inte att motbevisa Guds existens.

För det andra är det många som har fått vägledning och styrka tack vare religioner.

För det tredje tycker jag att det är dumt att bagatellisera något som har en så stor och viktig betydelse i så många människors liv (bland annat mitt).

Tuss sa...

Jag tog dig inte för en religiös person. Hade jag gjort det så hade jag nog uttryckt mig lite mer försiktigt. Att jag inte har någon respekt för någon religion betyder inte att jag inte kan respektera religiösa. Jag ber om ursäkt för det.

Nåväl, du påstår att man inte kan motbevisa Guds existens. Det håller jag med om, det kan man inte. Precis som att man inte kan motbevisa den lille gröne stenätarens, vampyrers eller mycket små tekannor i omloppsbana runt jupiters. Subatomära tekannor. I osynliga omloppsbanor.

Faktum är att man nog inte kan motbevisa någots existens över huvud taget. Tänk om det finns någon stans där du inte har letat ännu? Så när man säger "det finns inga enhörningar/gröna stenätare/tekannor runt Juipiter" så menar man i själva verket "det är så otroligt att de finns att de lika gärna inte kunde finnas".

Och samma system kan ju appliceras på gud. Det finns inga pålitliga observationer av gud eller några andra övernaturliga fenomen (själen inkluderad), det mesta som står i bibeln (och de flesta andra heliga böcker) är nu motbevisat, och vi har dessutom alternativa metoder att förklara allt som de påstår sig förklara, men bättre (dvs. de nya förklaringarna ger oss fler möjligheter än de gamla). Gud själv är dessutom inte en vidare bra förklaringsmodell, eftersom den ger minst lika många nya frågor: om vi finns för att gud skapade oss, vem skapade då gud? Att ducka och säga att gud alltid har funnits är ju inte direkt en lösning.

Jag kan acceptera prästers och andra religiösas rådgivande roller, men de har de ju i egenskap av människor, inte religiösa. Det verkar också vanskligt att finna vägledning eller styrka i något som verkar vara fullständigt orimligt. Då föredrar jag faktiskt förvirring och svaghet, om det är alternativet.

Vad gäller bagatelliserandet så tror jag att du missförstod mig lite (vilket inte förvånar mig, jag uttryckte mig klumpigt). Jag menade inte att bagatellisera döden, min poäng var att det inte är obehagligt att vara död eftersom man inte finns. Det betyder ju inte att man inte kan grubbla om döden medan man är levande förstås.

Jag själv tycker att livet är mer problematiskt än döden. Livet är ju något man måste skapa så att säga, medan döden är tämligen lättuppnåelig. Mest problematiskt är väl att man tenderar att landa någon stans mitt emellan livet och döden och spendera sina dagar som någon zombie.

Mikusagi sa...

Nej, folk brukar bli förvånade eftersom jag inte uppfyller deras bild om hur en kristen skall vara. Jag har ingen "kristen vana" eftersom min släkt inte är religiös, jag har inte blivit invaggad i det religiösa.

Du har rätt i att präster har förpliktelser som medmänniskor, idag när inte överdrivet många är religiösa så får de fungera som kuratorer istället för någon som tolkar skriften och visar hur en kristen bör leva. De manar inte alltid till tro, utan respekterar andra livsåskådningar. Fast de har ju fortfarande en viktig roll på det religiösa planet. En roll som jag erkänner men inte du, och jag tänker lämna det där.

Nej, det kan vara svårt att motbevisa saker. (förresten finns det mikroorganismer som äter sten, men jag tror att de bor längre ned än 3 meter under jordytan)
Det går inte att motbevisa Guds existens. Det går inte heller att bevisa den. Eller Gud själv kan det, förstås. Religion handlar inte om att _veta_ utan om att _tro_, hur svårt vore det att finna övertygelse att följa "lagen" (jag tror att "lagen" oftast syftar på de fem Moseböckerna så det var kanske ett dåligt valt ord) om Gud hela tiden visade sig och påminde oss?

Religionen lockar inte alla människor men den lockar mig. Min övertygelse kommer inifrån och för mig räcker det att det känns rätt. Jag kan ju inte leva efter en filosofi som känns fel.

Vad gäller döden står jag fast vid det jag skrev i blogginlägget.

Mikusagi sa...

Oj, kommentaren från 1 juni 00:06 kom på villovägar och publicerades först nu.

Jag lyssnade lite på musik, Yusuf Islam, men den kändes ödsligare när jag var på sådant där humör... så då surfade jag runt lite istället och spenderade några timmar på lite olika webbsidor (troligen Gaia och Facebook men jag minns inte nu)

Tuss sa...

Hm. Nåväl, då lägger jag ner diskussionen, det går ju per definition inte att diskutera tro (åtminstone inte förrän vi har tankeläsningsutrustning) eftersom det, som du säger, kommer inifrån en själv. Jag har inte trott på något på många år (jag var lite smygkristen när jag var liten, men det hävdar jag mest berodde på okunskap, nu förstår jag inte hur jag tänkte ens), så jag har mycket svårt att förstå företeelsen.

Mitt sista tips är (Don't Fear) The Reaper med Blue Öyster Cult (det är alltså inte ett Ö, utan ett O med två prickar på -- faktiskt inte samma sak!). Den är lite flummig, men ganska, eh, lugnande på något sätt. Och den tar framför allt upp temat. Jag önskar lycka till (och, med ett snett leende, ateistisk upplysning!).