Köksstress

Efter att ha lagt ned en stor del av min energi på att laga en risotto och sedan suttit och tvingat i mig den (den innehöll kidneybönor, och jag gillar inte bönor) tog jag mig ut till köket för att röja upp. För att få plats att diska kastrullerna var jag tvungen att plocka ur diskmaskinen. Jag hade plockat ur ungefär hälften när jag hittar en disktablett där inne. Suck! Då är ju inte disken ren! Jag bestämde mig för att de grejer jag redan hade plockat ut var rena trots allt, resten fick en omgång till.
Nu kommer väl köket bli klart först halv ett eller så. Ja, det blir uppesittarkväll för mig idag med.

Åh jag är så trött!

Imorgon tänker jag laga något som jag gillar och som jag dessutom kan receptet på utantill. Jag gjorde flera fel den här gången eftersom jag misslyckas med att läsa igenom recept i förväg. Jag tar det steg för steg, learning by doing. Energikrävande!

Jag hoppas att mamma gillar risotto med kidneybönor, annars måste jag tvinga i mig tre matlådor själv.

Varför lagar jag mat jag inte gillar? Jo, min plan är att lära mig tycka om bönor. Det är ju så nyttigt! Jag har lärt mig tycka om andra saker, men bönor är svårare. Det är inte smaken jag inte gillar, utan konsistensen. Smaker tycker jag är lättare att vänja mig vid. Så nu måste jag anstränga mig mer. Den här kvällen var min taktik att sitta och säga högt "Mmm, vad gott det är! Åh så gott det är med kidneybönor! Det här vill jag äta igen!" och le samtidigt. Jag tänkte att då skickas kanske sådana där endorfiner till min hjärna och då kanske jag kopplar kidneybönor till något positivt så nästa gång kanske jag faktiskt njuter av maten!

Jag vet inte om det fungerade, men det var i alla fall underhållande.


Mikusagi

PS. Anledningen till att det blev så mycket är att dosering inte riktigt är min grej.


Läs även andra bloggares åsikter om matlagning, risotto, bönor, kidneybönor