Jag har sökt och sökt och sökt efter lägenhet. På det ena stället har jag 300 ködagar för lite, på det andra har jag för låg årsinkomst (deras gränser är absurda!), på det tredje vet jag inte vad som är fel. En får inte veta hur en ligger till där. 300 dagar för lite är väl där jag kömässigt ligger bäst till, hos någon där kön kostar har jag typ två år men en måste typ ha sju. Typ, typ.
Nu har jag fått min första möjlighet att skriva kontrakt. 20 kvadratmeter nära skolan, för 3200 kronor i månaden. Jag måste svara inom 72 timmar. Jag flippar ur. Jag vet inte vad jag skall göra. Det är inte som att köpa potatis precis. Jag vänder mig till några personer jag litar på, för rådgivning.
Nu måste jag vänta tills mamma kommer hem från HSB-mötet. Jag vågar inte ta sådana här viktiga beslut utan mammas stöd. Mamma har alltså störst inverkan på mina beslut. Ja, det är helt sjukt för jag är ju 20 år faktiskt
men vissa saker vet jag inget om.
Så här nära egen lägenhet har jag aldrig varit förut.
Mikusagi
Läs även andra bloggares åsikter om lägenhet, bostadssök, vuxenhet
1 vecka sedan
5 kommentarer:
Wow. Jag vill också men jag vet inte om jag vågar eller orkar ta reda på och hålla reda på hur man gör. "Vuxenlivet" överväldigar mig.
Du kan ju stå i bostadsköer gratis. Det är bäst att börja så snart som möjligt, för du måste ju flytta ut någon gång! Köerna är långa.
Fixa en inkomst innan du letar efter bostad.
Maila mig så svarar jag med tips på bostadsköer.
Haha, själv bor jag hemma hos mina föräldrar, lever på pengar jag får av dem och har ingen som helst chans att få lägenhet (trots minst fem hundra ködagar). Jag är helt beroende av mina föräldrars välvilja, utan dem hade jag varit hemlös. Jag hatar det. Jag vill inte stå i skuld till någon eller vara beroende av andras välvilja! Men lycka till!
Hur har det gått?
Mamma använde sin vetorätt.
Skicka en kommentar