Syndast i hela världen är det om mig

Jag begav mig till skolan för att sitta och skriva tenta. Först fick jag vänta 25 minuter på bussen. Tur att jag hade ett element att pressa smalbenen mot. Elementet var det enda varma, jag stod inomhus men dörrarna var öppna hela tiden så det blåste. Så resten av kroppen frös. Till slut kom bussen. Jag hoppade på och åkte in till skolan, där jag satt och skrev ett tag. Sedan blev jag hungrig. Varken Arom eller Mondo (som båda ligger i skolbyggnaden) är öppet på lördagar så jag fick ta att gå ut. Jag tänkte att Pressbyrån säkert har öppet på helger.

Jag tog några steg i snön
sedan halkade jag
och föll ned på marken.
Då vågade jag inte gå längre, det är en lång väg till Pressbyrån och jag skulle säkert hinna halka fem gånger innan jag kom fram. Jag beslöt mig för att gå hem. Jag vände mig om och gick mot bussen. Då kände jag smärtan i vänsterarmen.
"Waaah! En spricka!" tänkte jag och i mitt huvud spelades det upp klipp från olika sådana där dokumentärserier som följer 112-personal.

Jag haltade iväg (jag hade ju ont i ena benet också, så klart) mot busshållplatsen. Väl där såg jag att jag var 6 minuter sen
så jag gick in, eftersom det var 24 minuter till nästa buss.
Då kom bussen.
Ja, de kommer och går lite som de vill när det är halt ute. Jag vill ha en till tidtabell som används november-februari, en långsammare så bussarna hinner med.
Jag sprang ut, men hann inte. Så klart.

Så stod jag där med min ömmande kropp i kylan, och tänkte att det kanske tar 40 minuter innan nästa buss kommer. Jag kanske måste stå här hela dagen. Det vet en aldrig, när det är halt ute.

Då var det syndast om mig i hela världen tyckte jag.*


Mikusagi


*Ja, jag vet att det inte är mest synd om mig. Jag vet att folk svälter, blir våldtagna, könsstympas, och förtrycks.


Läs även andra bloggares tankar och erfarenheter vad gäller vinter och halka