Svaghet eller styrka?

Jag har nyligen upptäckt femme-inismen/femmenismen (vilken stavning är mest korrekt?). Jag har skrivit om det förut.

Jag gillar femmenismen. Jag förstår den inte riktigt (än) så jag vågar inte förklara vad det är (Punkfairy, när skall vi biblioteksöka?). Jag hoppar det, och går direkt in på mina tankar.

Jag hade tidigt svårt med det kvinnliga, jag undvek det redan när jag var så där 4-5 år. Samtidigt som jag gärna ibland bar klänning och använde ett kroppsspråk som var löjligare än Prussiluskans. Fast jag tyckte inte att det var löjligt, utan fint. Hur som helst så kände jag att det krävdes en grabbigare stil för att vara någon. För att få ta plats. Det feminina såg jag som svagt, något jag inte ville identifiera mig med. Det feminina var en roll som var okej så länge jag visste att jag kunde träda ut och in i den. För det mesta var det tuff jeansjacka och en mörkblå keps som gällde. Kepsen gav mig styrka. Jag minns hur jag kände mig mycket starkare varje gång jag tog på mig den. På framsidan syntes en sur bulldog. Nu svävar jag iväg alldeles...

I februari 2007 skrev jag detta:

Jag minns att jag hade en norrländsk bästa kompis. Vi tillbringade flera somrar tillsammans, och i vår närhet fanns bara vuxna. Så, vi var två barn. Tjejer. När jag var med henne betedde jag mig på ett helt annat sätt än när jag var med mina klasskompisar. När man var flera så fanns vissa regler som bestämde hur man skulle bete sig, hur man skulle klä sig och vad man skulle tycka om. Så var det inte med M. Vi kunde göra vad vi ville. Vi klädde ofta ut oss till gubbar, försökte prata som män när vi gjorde sketcher, var de lite manligare kvinnorna när vi lekte.
Om lekarna krävde både kvinnor och män (plural; leksaker och osynliga figurer fick också vara med) så var rollen som man attraktiv. Att få vara man innebar att få ha det mesta av makten, kvinnorna var mer passiva.

Det är det mest konkreta jag kan komma på - vid rollbesättningen ville vi båda vara män. Det maskulina innebar makt.

En annorlunda syn på kvinnlighet. Femininiteter som inte är ute efter att behaga män. Sådant behövs, i alla fall för mig. Jag har en alldeles för negativ bild av femininitet. Jag vill inte ansluta mig till den kampen, jag vill inte vara femme, men jag vill stödja den. Jag trivs bra i kostym och mustasch. Jag gillar att jag klär mig i kjol mest på skoj. Att kaninöron nästan kan kännas mer seriöst. I alla fall mer jag. För jag är nog mer ett gosedjur än en tjej. Ett gosedjur med huggtänder.


Mikusagi