Min syn på kön - när jag var liten

Jag lekte nyss med tanken att jag inte skulle ha ändrat den synen jag hade på genus när jag gick i mellanstadiet (och lite i högstadiet). På vad som skulle hända då, vad jag skulle ha gjort idag.

Kanske skulle jag ha sett mig själv som lesbisk.
När jag var yngre var det väldigt svårt för mig att umgås med pojkar, och jag kände mig tryggare med kvinnor än med män. Pojkar var för livfulla, de satt aldrig still, de förstod sig inte på känslor och de kunde inte konversera lugnt och vettigt.

Pojkar kan man ju inte leva med. I skolan blir man tvingad till att umgås med dem; tvingad. Man skulle ju aldrig göra det av fri vilja.

I högstadiet trodde jag att män bara ville ha sex. Jag ville inte tro det, men det var den bilden jag fick. För mig var sex något jag absolut inte kunde förstå mig på, och jag trodde att de flesta tjejer tänkte likadant.
I mina ögon var tjejer och killar väldigt olika.

Fast riktigt så var det inte i min barndom. Allt var ändå inte svart på vitt. När jag var liten (5-7 år) lekte jag gärna cowboy eller superhjälte. I mellanstadiet blev jag jätteglad när jag en gång fick leka krig med killarna.
Det hände att jag funderade över varför flickor och pojkar skulle vara så olika. Varför vi på sexårs delade in alla färger efter kön. Grönt och blått till pojkar, gult och rosa till flickor. Rött. Där blev vi oense. Jag var en av dem som ansåg att det var en flickfärg. I alla fall tills jag slutade dela in färger efter kön (då var jag sju år) eftersom min mamma hade lärt mig att färger inte har några etiketter på det sättet.
Jag minns att jag hade en norrländsk bästa kompis. Vi tillbringade flera somrar tillsammans, och i vår närhet fanns bara vuxna. Så, vi var två barn. Tjejer. När jag var med henne betedde jag mig på ett helt annat sätt än när jag var med mina klasskompisar. När man var flera så fanns vissa regler som bestämde hur man skulle bete sig, hur man skulle klä sig och vad man skulle tycka om. Så var det inte med M. Vi kunde göra vad vi ville. Vi klädde ofta ut oss till gubbar, försökte prata som män när vi gjorde sketcher, var de lite manligare kvinnorna när vi lekte.
Om lekarna krävde både kvinnor och män (plural; leksaker och osynliga figurer fick också vara med) så var rollen som man attraktiv. Att få vara man innebar att få ha det mesta av makten, kvinnorna var mer passiva. Eller, ibland var de inte passiva, men det krävdes mer ansträngning från en kvinna för att få igenom ett förslag en vad det gjorde för en man.
Alltså, i våra lekar. Där M och jag bestämde reglerna.

Någon gång i lågstadiet undrade jag vad som skulle hända om en kvinna skulle bli kär i en annan kvinna. Jag hade aldrig hört talats om homosexualitet, och eftersom jag antog att det sällan hände att folk blev kära i personer av samma kön, gissade jag att samhället skulle tycka att det var allt för annorlunda. Jag trodde att man skulle låsa in kvinnan någonstans.
Jag blev arg. Det händer fortfarande idag att jag blir sur för det jag kommer fram till när jag tankeexperimenterar. Jag hade hittat på historien helt själv, och likaså slutet, men ändå blev jag sur och besviken för att samhället var så stelt. Blir man kär så blir man kär!
Senare blev jag bekant med begreppen homosexuell, bisexuell och heterosexuell genom KP (Kamratposten). Jaha. Då blev allt plötsligt mer logiskt.
Sedan fick jag höra att en Eva och en Efva hade ett kärleksförhållande. Det var nog första gången jag fick "se" ett exempel på ett homosexuellt par. Jag reagerade. Hur tusan fungerar det att vara ihop med någon som heter likadant som en själv?
xD

Nu vet jag att det finns folk som heter likadant som sina barn. Eller, de döper ungarna efter sig själva. Det är galet. Man väljer inte namnet på sin partner, men på sitt barn.
Nej, oj, hur kom vi till det här? Tillbaka till ämnet!

Killarna jag mötte var alltid väldigt olika mig. Jag antog att det var en regel. Killar är annorlunda.
Sedan märkte jag att tjejerna runt omkring mig också var olika mig. Särskilt tydligt blev det i slutet av mellanstadiet, då de började sminka sig regelbundet, raka benen och klaga över sina feta porer. Jag märkte ibland att det stack lite i ögonen på dem att jag inte sminkade mig, och att jag fortfarande var "barnslig". Jag orkade inte längre bry mig om vilka regler som gällde i klassen, jag bestämde mig för att vara den jag är. Fast det dröjde till högstadiet innan jag vågade berätta att jag fortfarande lekte med Barbie när jag gick i sexan. Egentligen leker jag väl fortfarande med dockor, det blir bara väldigt sällan nu. I sexan lekte jag i alla fall varje vecka.
Om man bortser från att jag dolde mitt intresse för dockor, så var jag den jag var. Jag lekte på rasterna. Lekte. Jag spelade inte nigger / niggel, utan jag lekte faktiskt. Det var töntigt. Ibland kommenterade folk, men bara ibland.

Fast ogillad blev jag aldrig. Tack vare det fick jag en stark självkänsla, jag lärde mig att det är viktigt att vara sig själv. Jag lärde mig det innan jag blev tonåring. Det var nog bra, för då hade jag en stadig grund att stå på när känslovågorna kom.

I högstadiet började jag mer och mer se rollerna som konstruerade. Då började jag ifrågasätta dem lite, även om jag inte var riktigt på det klara med vad det var jag ifrågasatte.
Det är jag väl inte idag heller, men nu tycker jag att det är okej att ifrågasätta det mesta. Det är mest nyttigt.

Idag ser jag alla som individer (hoppas jag), med olika personligheter. Klas är inte på ett speciellt sätt för att han är kille, för att han är svensk eller för att han läser naturvetenskap. Klas är som Klas är just för att han är Klas. Därför skulle jag kunna tänka mig att kanske bli vän med Klas.

Mikusagi