Så var det den där sociala biten då...

Jag är inte så bra på att vara social. I alla fall inte med folk som jag inte känner. Jag förstår inte riktigt reglerna eller förväntningarna. Eller ibland förstår jag normerna men det betyder inte att jag kan leva upp till dem. Det har väl aldrig varit något stort problem för mig, men nu har jag börjat oroa mig för hur folk uppfattar mina signaler. De kanske tror att jag är ointresserad eller något annat som skulle såra dem.
Ibland vet jag vad jag borde säga, men jag gör det inte. Det är inte naturligt för mig att följa alla dessa sociala spelregler så det fungerar inte. Det är de där småorden, ni vet. Jag har börjat lite smått, jag har tänkt möta folk på halva vägen. Jag blir bättre på småprat men jag tror att för vissa så räcker det inte. De kanske tror att jag inte vill prata med dem...
När man pratar med mig så betyder ett leende eller en nick mycket, eftersom jag inte lär säga "Nej vad kul!" om jag inte är 100% pigg och orkar förstå vad folk vill ha. Jag borde gå runt med en lapp där det står "Jag lyssnar. Fortsätt gärna prata!" så att folk inte blir ivägskrämda.
På gymnasiet hade jag inställningen att jag inte skulle umgås ytligt med folk, men på högskolan är jag faktiskt beredd att göra det. I alla fall första läsåret. Man måste ju testa!
Svammel svammel, ursäkta mig!

Mikusagi