Missbruk maskeras som kulturellt bruk

Varje gång jag har sett någon smart nytänkare framhäva alkoholkonsumtion som något antikapitalistiskt, feministiskt eller frigörande så har det alltid, några år senare, kommit fram att den hade alkoholproblem.
Mindre revolutionstörstande människor kamouflerar sitt missbruk på andra sätt. Ofta är täckmanteln att de försöker skaffa sig kulturellt kapital. Vinkurser, whiskeyresor och böcker om öl. Det är inte alkoholism att dricka vin varje dag om du samtidigt nämner ordet ”arom”. Det är klart att en whiskynörd ska dricka whisky, det är ju personens största intresse! När en människa börjar misstänka att hen själv dricker lite väl mycket alkohol, är ofta inte den första reaktionen att söka hjälp, utan att ursäkta beteendet, förneka det, dölja det. Det är relativt enkelt i Sverige idag, vi har en alkoholpositiv kultur.

Men tro mig,

vin kommer aldrig att krossa patriarkatet. Att supa är inte antikapitalistiskt.

Alkohol splittrar och förgiftar oss, inget annat.

Mikusagi.

Fotnot: Den uppmärksamme läsaren kanske noterade att jag både använde stavningen "whisky" och "whiskey" i denna text. Det är för att i den alkoholvurmande kulturen anses de vara två olika drycker, men egentligen är det bara olika stavningar från samma gift som kommer från olika länder.