Tack för toleransen!

Jag fick av Twitter lust att öppna DN (gör jag never annars för jag är inte en sådan där bläddra-i-papperstidningar-romantiker).

DN:s krönikör Åsa Beckman har skrivit någon slags analys som utgår från en jämförelse av filmerna Fucking Åmål och Bitchkram.

[Under] filmens gång blir hon förälskad i Andrea [...]. [Det] är inte helt solklart, men deras obönhörliga dragning till varandra har en stark sådan underton. Och det är just det som är så fint med "Bitchkram": det är ingen speciellt stor sak att bli förälskad av samma kön.

Eftersom det inte görs någon stor sak av deras förhållande, varken i filmen eller i publiken, så tycker Åsa Beckman att det indikerar på att nu är det "ingen stor sak" att vara homo eller bi.
Här vill jag flika in att det inte är nytt att göra en film, en bok, en pjäs, där två karaktärer visar intresse för varandra men bara den som är införstådd och vet att leta signaler, ser deras kärlek och attraktion. Det här har gjorts ca alltid. Så länge berättarkonsten har funnits. Samkönad kärlek har beskrivits mellan raderna, inte rakt ut, eftersom den har ansetts äcklig, onaturlig, olaglig eller omoralisk. Det är knappast ett tecken på samhällsutveckling att samkönad kärlek inte kan uttalas helt öppet.

Det här är verkligen inte som Fucking Åmål. Där är kärleken omöjlig att missa, och den sexuella dimensionen också. I slutet står hela klassen runt ett toalettbås för att få veta vem Elin är där inne med, och Elin kommer ut med Agnes i handen och säger "Det här är min nya flickvän. Skulle ni kunna flytta på er? Vi ska gå och knulla". (se klipp)
Det är inte alla som uppfattar att Andrea och Kristin i Bitchslap är kära/attraherade av varandra.
Därför håller jag inte alls med när Åsa Beckman skriver "Bitchkram visar tydligt hur vår syn på homosexualitet förändrats under de femton år som gått sedan Elin och Agnes plöjde sig genom klungan av gapiga klasskamrater utanför toalettdörren".

Jag förstår inte krönikan. Å ena sidan står det

Att leva som öppet homosexuell är ingen enkel och oproblematisk väg ens 2012 och den svenska hatbrottsstatistiken är en upprörande läsning

å andra

[För] oss, som är runt 40-50, så är homosexualitet ingen stor sak. Men för våra barn är det ingen sak alls.

Åsa Beckman skriver också att toleransen för homosexualitet har ökat. Jaha, så nu är det frid och fröjd? Är jag bekväm med att komma ut för jag "vet" att jag kommer att bli tolererad? Nej, jag vill bli respekterad liksom heterosexuella blir det. Jag känner mig inte tillfreds för att folk i min omgivning kan tänka sig att vara i samma rum som mig utan att mima kräkningar.

Så här är tolerans definierat i Wiktionary:

fördragsamhet, felmarginal, förmåga att hantera eller tåla avvikelser från det förväntade eller önskade.

Jippie? Förmågan att tåla homosexuella har ökat!

Åsa Beckman, om det nu inte är en stor sak för 40-50-åringar, och för yngre personer ingen sak alls, vem är det då som slår ned oss?

Igår var jag på RFSL-Huset, närmare bestämt på Qumulus. Vi sjöng Singstar och hade det trevligt när jag plötsligt slogs av att anledningen till att vi träffas här är att vi måste. Vi måste ha andningshål. Vi måste komma i kontakt med andra i liknande situation för att orka vidare.

Varför behövs RFSL och RFSL-Huset om det nu inte är en "stor sak" med homo- och bisexualitet? Jag lovar att inte alla som kommer dit är transpersoner.


Mikusagi