Jag hade tänkt skriva ett inlägg om en grej, dock inte här. Inlägget hände inte, men så igår kollade jag igenom en blogg och så hittade jag en serie som tog upp det jag hade tänkt skriva om
och då kändes det som att jag typ måste skriva om det.
Jag är inte monogam, men jag är uppväxt i en mononorm och det har färgat mig. Jag har inte lärt mig hur en uttrycker kärlek eller uppskattning icke-monogamt och det märks för att jag vill så gärna säga "du är min enda [hittepåtitel]". Typ "Du är min enda älsklingsgos". Åh mononormen, måste du ge mig så fåniga tvångstankar? Varför kan jag inte bara få umgås med mina vänner utan att tänka på att ge dem unika definitioner? De blir ju inte mer speciella bara för att de har en titel som ingen annan har, det är ju inte i ordet relationen ligger. Dessutom är relationer förändliga så ordet passar kanske inte sedan och då måste jag hitta på något annat, typ schackspelsbästis.
Jag vill också säga saker som "du är den enda jag har gjort/gillar att [aktivitet] med". Det kan vara en bra grej att säga, t.ex. att förklara att hen är den som jag känner mig trygg att ta med mig till läkarbesöket, kan ju vara bra att hen vet att jag inte kan ta med mig någon annan samt att det förklarar att hen gör något rätt. Plus att det kanske beskriver en utsatthet jag känner och det är ju bra att berätta sådant
men om det är typ "du är den enda som jag någonsin har kramat samtidigt som jag åker rullskridskor"
då blir det ju bara töntigt och wannabe-mono och typ det-här-är-bara-värt-något-om-jag-aldrig-har-gjort-det-med-någon-annan och det stämmer ju inte
men jag vill fortfarande säga det! Jag får stoppa mina impulser ibland. Om jag skulle säga att det som gör relationen med X så speciell just för att vi kan baka tillsammans trots att jag bakning oftast gör mig stressad och arg, så indikerar det att relationen skulle förlora sin betydelse om jag skulle baka med någon annan.
Serien var Karolina Bångs Du är den enda.
Mina relationer är unika, ja, men det är ju hela personen samt hur jag är med den osv. som gör relationen fin, inte att just den här enstaka grejen eller den här enstaka känslan. Jag ser inga problem med att säga typ "jag tycker om att hångla med dig" men när det blir typ "du är den jag tycker bäst om att hångla med" så blir det AAARGH! MONOPANIK! Samt att det kliar kapitalismaktigt i halsen, vaddå värdera folk liksom? Är de varor? Skall jag sätta prislappar på dem och jämföra dem som Råd & Rön jämför dammsugare? Bästa köpet, både lätthanterlig och billig! Nej, så skall jag ju inte göra. Det vill jag inte.
Problemet är att jag genom sagor, barnprogram, filmer, TV-serier, andras berättelser om sina liv mest har hört uppskattning som har uttryckts genom att sätta en person på piedestal och säga att den är den enda. Den enda jag älskar, den enda som förstår mig, den enda jag vill leva mitt liv med bla bla bla. Hallå det går att säga fina saker utan att uttrycka exklusivitet, kan jag fatta det eller?
Slut på inlägg.
Mikusagi
Läs även andra blogginlägg som berör relationsanarki, relationer, kärlek, monogami, polyamori, tvåsamhet, serier, Karolina Bång
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar