En bok från mitt förflutna

Hos mina föräldrar finns boken "Högfeldts bästa". Den innehåller en sammanfattning av målaren/tecknaren Robert Högfeldts "livsverk". En gång i tiden brukade jag bläddra i den och försöka lära mig vad de olika bilderna hette. Vissa hade enkla titlar som "Tusenfotingen" medan andra hette ord jag aldrig hade hört förut.

Den här bilden lärde mig ordet "harem". Ja, det är den jag först associerar till när någon säger "harem". Därför har jag aldrig varit särskilt förtjust i det ordet.

Den här bilden heter "En stilla flirt". What? Why? Halva bilden ser stillsam ut men de två människorna verkar vara allt annat än stilla. Den här boken är full av feltänk och brist på logik, vilket jag under årens lopp har hunnit förvirra mig över en del.

Svikthopp, titeln på den här bilden, trodde jag var något en kunde utföra endast om en hade svans.

Ordet "Snärjd" (titeln för bilden ovan) förstod jag bara som det garnet är innan det nystas in i en boll. Att det på något sätt skulle förklara relationen mellan trollet och flickan förstod jag inte. Dock tänkte jag att något lurt var i görningen för små flickor och medelgamla troll möts inte i skogen för att nysta garn.

I slutet av boken fanns en saga skriven av Per E. Rundquist. Förutom att den är rasistisk och exotiserande så lider den också av bristande logik som jag blev gråhårig över. Idag blir jag inte lika gråhårig längre, jag vet att det finns personer som inte tänker i två steg och därför inte förstår att de skapar en massa logiska luckor.

Här har ni sagan! Den heter Solo i negerbyn (lovande titel?).

Hon kom till en negerby 
men som snö så vit var hennes hy. 
I svarta syskonskarans mitt hon lyste som en sol i gult och vitt.

Till hyddans dörr kom snart envar 
och gav en slant till hennes far 
och satte svarta brillor på och smögo sedan in på tå.

Upp uti palmens högsta topp tog apan ett förvånat hopp. 
Här var en sol på himlen blå och ännu en på jorden grå.

Ett lejon bakom vassa snår vred vresigt sina gula hår. 
Hur ska en stek jag nu få fatt, om aldrig mera här blir natt.

Hon döptes av sin far och mor till Solo, 
och när hon döptes alla tuppar golo. 
Under en röd och vit och väldig parasoll 
satt kungen själv på nära håll.

Men hennes syskon smögo sorgsna bort 
ifrån den glada festen inom kort 
och satte sig i smyg för att äta krita 
för att försöka att bli lika vita.

De lågo sen i många dagar 
och hade ont i sina magar, 
och inte kunde de till sömnen flykta, 
ty Solo lyste ständigt som en lykta.

Jag tror att hon får sova i en tunna, sa hennes far, vi måste unna oss andra lite lugn och ro, 
för att om dagen kunna gno. 
Men när Solo dan därpå kom ut, var hon kolsvart absolut, 
så svart att de måste tända ljuset för att ej gå vilse uti huset.

De beslöto kalla dit en vis man, 
en sådan man som allting kan. 
Han kunde säkert lista ut, 
varför Solos sken så fort tog slut. 
Hon var ju solen i mitt liv, sa mamman, 
nu är hon lika svart som någon annan. 
Och Solo satte i att ljudligt skrika för att visa, 
att hon nu var riktigt lika.

Men Solo växte och blev för stor för tunnan 
och stulta ut i sol och sunnan. 
Hon satt en dag och plaskade vid stranden 
och blev plötsligt ren och vit om handen. 
Den vise mannen, sa det var ett under, 
förekommer bara vissa stunder, 
men rullade förvånad ögonkloten 
för strax därefter var hon vit om foten.

Många dagar har här jag setat, 
sa den vise mannen, och alltid vetat, 
att den som doppar sig i detta vatten 
blir aldrig mera svart som natten. 
Sade så och steg ner till hakan 
för att bli snövit som ett lakan 
men försvann så hastigt som en pil in i gapet på en krokodil.

En vacker dag gick hon ner till Nilen med ett aktsamt öga på krokodilen, 
och hennes syskon slöto storögt ring och väntade på underbara ting. 
Och hon gick ner i vattnet bit för bit, 
om magen blev hon skär om bröstet vit, 
och hon hörde stolt de häpna ropen och vände och gick från den svarta hopen.

Var morgon när tuppen i fjärran gol, hon steg ur sin hydda som en vit liten sol. 
Det var för de andra ett riktigt under, om hon kom genom byn några korta stunder.

Men ett lejon gör ej skillnad på neger eller vit, 
glupande och hemsk är hans stora aptit. 
En dag kom han smygande på mjuka tassar till Solo, 
som lekte bland strandens vassar.

Gapet var stort och svansen lång, 
ur skogen kom han med höga språng, 
och Solo sprang som en pil till byn och skrek och ropade högt mot skyn.

Och de satte i att mer ljudligt vråla än ens ett hungrigt lejon kan tåla. 
Det drog sig åter skyndsamt tillbaka med gapet stängt och öronen slaka. 
Då firade de alla en hejdundrande fest, 
Solo blev bjuden som hedersgäst 
och lovade dyrt att bli kvar och bli trogen, 
med en rädd, lite sneglande blick bort mot skogen.

Alltså den här sagan skapades av vita människor, för vita människor. När jag läste den för första gången tänkte jag "Men jag ÄR ju vit, jag vet att vit hy inte lyser! Vem försöker de lura?"
sedan är det också askonstigt att ingen någonsin tvättar sig och att Solo hann bli för stor för tunnan innan smutsen på hens hud råkade ut för något som nötte bort den. En tänker ju att Solo någon gång borde ha råkat gnida sig mot typ en buske men nej nej. Alltså, helt ologiskt! Även om jag är ett barn fattar jag att ljus hy inte fungerar som en lampa och att alla någon gång tvättas. Åh vissa vuxna alltså!


Mikusagi