Jag vill känna tro - om den är lycklig

När vissa berättar varför de inte är religiösa så låter det på dem som om de tror att Gud finns, men att de känner sig så svikna av henom att de inte vill ge Gud någon ära eller uppmärksamhet alls. De människorna tycker jag lite synd om, för det måste vara jobbigt. Att känna sig sviken, lämnad av den som sägs skall ge kärlek till alla. Jag tänker att de har varit religiösa men mött så många motgångar i livet att de har fått sina hjärtan krossade.

Det måste vara det jobbigaste förhållningssättet till Gud, så jag hoppas att de kommer vidare och antingen slutar tro eller lyckas känna kärleken. För deras egen skull. Jag tror att Gud klarar sig utan troende så därför har jag inte som mål att se alla bli religiösa. Jag vill se alla må bra och det tror jag inte den gör som känner att den största kärleken har övergivit henom.

Förtydligande: Jag tror inte att alla icke-religiösa känner sig svikna. Jag tror inte ens att en majoritet gör det. Jag har dock stött på några som pratar som en gör om en förälder som har lämnat eller förrått en av till synes egoistiska, kärlekslösa själ. Det är detta fåtal jag tänkte på när jag skrev det här inlägget.


Mikusagi