Jag gråter till sport

2008 berättade jag för er att jag tittade på de olympiska spelen för dramatikens skull. Eller, jag tittade bara på sammanfattningarna, men ändå. Det är mycket för att vara jag, som inte gillar sport.

Jag har tittat i år också. Jag slog mig ned vid TV:n när jag hörde att det var dramatik: Anja Pärsson störtade och slog sig nästan medvetslös och död och allt möjligt, men reste sig upp efteråt. Spännande! Sedan grät jag ikapp med Anja när hen tog bronsmedalj. Sedan igen när de visade reprisen. Och igen.

Dokusåpor har jag tröttnat på för länge sedan, men här har vi äkta dramatik och starka känslor! Jag kanske tittar någon mer gång, vem vet?


Mikusagi