Spännande ringar

Jag följer OS som om det vore en TV-såpa.

Jag snyftar till historien om den unga kinesen som växte upp i en fattig familj och satsade på tyngdlyftning. Historien slutar med att hen lyfter en sådan där stång med vikt på, och tar Kinas första OS-guld i år. Bättre finns ju inte.

Svenska okända cyklisten (de sade på TV att hen var okänd, för mig är de flesta sportisar okända) som lyckades komma tvåa över mållinjen.

Eller svenska simmerskan som bara är 14 år gammal som tog ledningen men tappade krafterna mot slutet. I intervjun efter loppet flåsade 14-åringen fram sina svar och verkade tagen både fysiskt och känslomässigt.

Eller, eller georgien Nino Salukvadze som skall vara hur bra som helst på att skjuta med pistol, men nu hade familjen hemma i ett krig som upptog tankarna.

DET ÄR JU DRAMA! Det är ju som... som... Dallas! Okej, jag har aldrig tittat på Dallas men jag gissar att det är dramatiskt.

Vad händer med mig? Skall jag bli en sådan där människa som tittar på sport?
Fast OS är ju OS. Den andra sporten kan ju inte vara lika spännande :o

Edit: Plus musiken! Det är ju där dramaseriekänslan kommer in! Jag grinar typ så fort SVT klipper in en musiksnutt, eller när den kinesiska musiken hörs i bakgrunden i sporthallarna.


Mikusagi