Vår busschaufför, vår busschaufför

Idag åkte jag buss. Vi kan säga att dess nummer var 147. Det var något i den stilen i alla fall. Jag åker den inte särskilt ofta så därför har jag inte lärt mig dess nummer utantill. Mot Högdalen gick den i alla fall, förbi Rågsved och Hagsätra.

Bussen kom för sent. Typ åtta minuter för sent. Som i vinterkylan kändes som 45 minuter för sent. Ni vet. Det är inte kul. Jag klev på bussen först och satte mig i den bakre delen. Därifrån hade jag god utsikt och kunde se alla som klev på och av. Fast just då var det inte särskilt många som klev av,  eftersom jag var den första att stiga på. Nåväl. Nästa att gå på var en gamling (i päls) som stannade upp för att fråga busschauffören hur det kom sig att hen var så sen. Gamlingen verkade inte irriterad, chauffören förklarade (men jag hörde inte förklaringen så jag vet inte hur det låg till) och tanten svarade uppmuntrande och förstående "Jahaja!" och gick sedan och satte sig. På alla hållplatser där folk klev på möttes chauffören av leenden. Måhända frusna sådana men ändock leenden. Jag tänkte att det måste vara trevligt för chauffören.

Ni förstår, jag har vid ett flertal tillfällen hört folk skälla på den som sitter bakom ratten, eller i alla fall fräsa lite när de undrar varför bussen är så sen. Det är kanske inte så konstigt, människor som är stressade blir lätt irriterade. Det kan inte vara kul att köra den sena bussen vid sådana tillfällen. Först byggs stressen upp medan en märker att jo, jag blir nog sen. För ni förstår, jag tror inte alls att busschaufförer är sena med flit. Sedan måste de höra all kritik. Sedan får de kanske en prick i något register, jag vet inte riktigt hur deras arbete fungerar men jag tänker att det måste finnas något slags system som kollar att de inte missköter sitt jobb.

Idag var alla passagerare förstående. Tänk så trevligt!


Mikusagi