Pages

05 december, 2008

Den som fem öre har kan följa med på färden

Igår gick min nyckelring sönder. Det var ett mynt. Myntet gick inte sönder, men det lossnade. Om jag lyckas få av det löjliga bihanget går det kanske att använda till ett halsband eller något.

Jag har haft samma nyckelring i flera år, så det högg till i hjärtat när det plötsligt föll ned mot loftgångens kalla betonggolv. Min femöring från 1965, året då Niclas Wahlgren föddes. För er som inte vet det kan jag berätta att jag i många år var starkt förälskad i Niclas Wahlgren. Niclas' steg in i popbranschen fick väl intresset att svalna lite. Låtarna blev tråkigare och tråkigare, de handlade alla om samma sak. Om Niclas skulle vara med i något program (typ Så ska det låta) skulle jag självklart titta idag men låtarna lyssnar jag inte längre på. Jag skulle kunna skriva en uppsats om varför Nicke & Nilla- / Nicke & Mojje-låtarna är bättre
men det tänker jag inte göra nu.

Istället tänker jag berätta om femöringar. Jag gillar femöringar. De är fina. Jag tänker faktiskt beskriva dem för er, för jag tror inte att alla har koll på hur de ser ut. De är stora, runda och bruna (kopparfärgade). Jag tror att de är större än våra femmor idag, men jag är inte säker. De är i alla fall slätare. De är liksom inte fullklottrade med olika tryck. Det finns en liten femma i mitten, och på var sida av den finns två små siffror (på mitt mynt är det då 19 och 65). Över femman finns en krona och under... är det ett horn?
Det är i alla fall mycket slät yta. Det är fint tycker jag.


Mikusagi

4 kommentarer:

Arild sa...

Hallå, lär ju inte vara större än femmorna. Femtioöringarna möjligtvis, men inte femmorna!

Mikusagi sa...

Vaddå, vet du hur kopparfemöringarna ser ut eller?

PGW sa...

De ÄR snygga. Jag hittade igen en bunt här hemma, skulle vilja hänga dem på magdansbältet, men jag vet inte hur jag ska lyckas borra hål i dem?

Mikusagi sa...

Ja du, du får fråga någon som jobbar med sådant.