Pages

04 juli, 2008

Jag tänker inte i bilder

Jag tänker ytterst sällan i bilder. Om jag tänker i bild så är den inte särskilt detaljerad, den har blinda punkter och den fladdrar snabbt förbi. (Kanske är det därför jag vill fotografera det gröna istället för att bara gå ut och lägga det på minnet, Arla)

Mina drömmar är inte heller särskilt fyllda av bilder. Visst finns där något, det finns en grundbild men jag ser inte hela tiden. Mina andra sinnen fungerar då istället, känslor, hörsel, smak och känsel (alltså inte som i känslor utan som i... känsel *bäst på att förklara*). Jag minns inte vad mina ögon såg när jag pussade Johnny, men jag minns hur len kinden kändes. En gång drömde jag att vaktmästaren i min första skola hade med sig sin biodling, och bina gick till attack. De satt på mina armar och jag minns hur det kändes när jag tvingade in min tumnagel under deras huvuden för att kunna ta bort dem.

Så vitt jag vet har jag bara haft en dröm med starka, något tydliga, bilder. En dröm som jag hade för någon månad sedan och var orsaken till att jag inte kunde ha min snygga tröja med fängslade apungar på typ en vecka. Jag drömde att jag var fotograf som skulle dokumentera något företags verksamhet. De hade barn på ett arbetsläger, och där fanns också elefantungar. Barnen var nykomna när jag anlände, de skulle ut på deras första arbetsdag. Fast lidande var inget nytt för dem, det syntes. För att bli "hårdhudade" så att de skulle klara av smärtan av piskan och de arbetet de utförde, blev de alla skurna på ena skinkan av en maskin... jag tror det var en sågklinga. Jag stod framför första barnet som skulle genomgå detta och jag mindes i flera veckor ögonen. Hen skrek inte, men såg förfärad och förvånad ut över att något kunde göra så ont. Alla barn var sammanbitna, det var bara ögonen som skvallrade. De gick i lera bredvid elefantungarna. Både elefanterna och barnen drog alldeles för tungt alldeles för länge, under tortyrförhållanden. När jag kom tillbaka till mitt hem och skulle visa upp bilderna klarade jag inte av att se.

Jag mindes diabilderna, ögonen och leran i säkert två veckor. Tydligt. Det var mycket obehagligt och min tröja med två apungar i bur påminde mig om drömmen. Jag minns inte drömmen lika bra längre så nu kan jag bära den.

Jag har läst att de flesta människor drömmer i svartvitt. Jag undrar hur det har bevisats - för det kan väl inte bara vara en teori?
Jag drömmer knappast i bilder alls så det är svårt att säga vilka färger jag kan se.

Blabla
Jag har varit i Riga (Lettland) och nu är jag tillbaka, bara så ni vet.


Mikusagi

1 kommentar:

Anonym sa...

Aww! Jag har inte så lena kinder.
För övrigt tror jag att jag tänker/drömmer i färg och jag tänker ganska mycket i bilder. Bilderna blir tydligare i huvudet när jag är lugn, samt TITTAR. Ja, tankarna blir suddigare och otydligare när jag blundar faktiskt.