Svart måndag

Frihet, integritet och demokrati är något jag gillar. De är tätt sammanlänkade, försvagas den ena så är hela kedjan i gungning. Därför åkte jag efter skolan till riksdagshuset för att visa att jag sörjer att det Sverige jag en gång kände - frihetens land jag var så stolt över att bo i - hade lämnat oss. Demokratin är död. Med mig hade jag en sångtext och en pastasallad (jag var hungrig). När jag kom dit såg jag att... ingen var där. I alla fall ingen svartklädd demonstrant. Bara sådana som var på genomgång eller arbetade inne i byggnaden. Jag använde mobilen för att kontakta Lingon och Arla, jag tänkte att de kunde extrakolla informationen åt mig. Inget bra svar för dem, så jag satt kvar.

"Jag kan sörja själv!" tänkte jag tappert och åt på min sallad. Efter det skrev jag på mitt tal (jag skriver jämt på tal, har ju två i veckan) tills det började regna. Då blev blocket vått så jag packade ihop mina saker och drog till Gamla stan. På Mynttorget stod Svart måndag! Jaha! Eftersom det regnade flydde jag in i en butik en stund. Sedan vågade jag mig ut, och tittade på de svartklädda på håll. "Varför är jag här ensam? Jag kommer aldrig våga gå fram och säga något! Vad skall jag säga liksom?" tänkte jag. Sedan gick jag fram och hälsade. Någon sade "Hej igen!" tyckte jag. Vaddå igen? Jag kanske hörde fel. Jag frågade om jag fick hänga där. Det fick jag.

Sedan blev allt jättetrevligt. Ett tag höll jag i ett exemplar av 1984, sedan höll jag i en skylt. Inget av de sakerna var mitt.

Jag kommer inte ge upp - och jag ber dig att inte heller göra det! Stå upp och visa att du inte tycker att avlyssning är okej, var med på de andra aktionerna! Din röst gör skillnad, du måste visa att du bryr dig!

Mikusagi