Det gick verkligen med hjälp av vilja och vaselin!

Jag var värsta bästa! Jag höll mitt tal på seminariet idag och det gick riktigt bra! Jag darrade och var lite orolig att jag skulle ge upp mitt under talet på grund av det, men så tänkte jag "Men det lär jag ju inte göra! Vore ju ännu mera pinsamt att bara ge upp så där!" och då kunde jag slappna av lite.

Min plan var att inte ta med mig något manus alls fram, det har jag inte gjort förut så jag tänkte att nu testar vi det. Fast det blev inte så, för jag bestämde mig under rasten (jag skulle tala under seminariets andra halvan) att göra en annan läskig grej: Gå runt i klassrummet. "Katedern" (två bord men de stod där katedern brukar stå) stod långt fram så om jag ställde mig framför den (dem) kom jag nära publiken. Nästan för nära. Under rasten testade jag om det skulle kunna vara möjligt att ändå lyckas se alla i publiken ändå. Det var det. Så när det var min tur tog jag mitt manus och lade det på "katedern". Jag tittade aldrig på det, men det fanns där. Jag började bakom katedern, mimade att jag ställde fram mina show and tell-grejer i åttan, ställde mig vid sidan av "katedern" när jag skulle visa hur jag stod när jag skulle börja tala (fortfarande show and tell i åttan) och sedan ställde jag mig framför "katedern" för att symbolisera den vändpunkt då jag blev bättre. Sedan stod jag kvar där (för jag är fortfarande bra!) under resten av talet.

Det var massa med läskigt, jag brukar stå stilla på en och samma plats och inte alls äga rummet så där som en bör.
Jag älskar mig själv för att jag är så bäst!

På torsdag skall vi hålla ett tal igen. Den här gången är det en berättelseövning, vi skall använda en berättelse för att övertyga våra mottagare om något. Jag vet inte vad jag skall prata om, det känns jobbigt. Arla har inga bra tips heller.

Mikusagi