Skolan lär mig vara människa

Jag tror att etnologi är bra för mig, fast på ett annat sätt än vad det är tänkt. Jag lär mig vad olika signaler betyder. Vissa saker har jag undrat om jag skall bli upprörd över, men så står det där i någon bok att det jag var förvirrad över är en signal som visar att motparten lyssnar och tar till sig.

Just nu går vi igenom berättande. Människor är jättebra på att berätta, får jag veta, de vet hur en får fram en poäng utan att använda för många ord. De vet vilka narrativa element (byggstenar för en berättelse) som skall användas. Jag funderar på vad jag själv har berättat. Jag minns bara de gånger då jag har misslyckats med att framföra min poäng, när jag kommit av mig eller använt mig av irrelevanta detaljer. Det är klart, jag minns mina misslyckanden för de smärtade lite. Berättar gör de flesta varje dag, så det är väl inget jag borde komma ihåg... men ändå undrar jag lite, om det inte ändå är så att jag oftast berättar inuti mitt huvud, föreställer mig att det är för en viss person jag berättar, och sedan glömmer jag att jag ville berätta det. I mitt huvud får jag fram min poäng. Om jag inte får det så börjar jag om. Jag blir aldrig avbruten. Jag blir aldrig hörd heller, förutom av mig själv.

Jag skall hålla utkik, för jag undrar hur jag berättar IRL.
Det är kanske svårt att se med folkloristikögon på sig själv, men det betyder inte att jag inte kan försöka.

Mikusagi