Jag blir äcklad av dikotomin i världen

Efter att ha läst jobbigt många sidor i boken Jämställdhetens spjutspets? - Manliga arbetstagare i kvinnoyrken, jämställdhet, maskulinitet, femininitet och heteronormativitet (som innehåller en hel del stavfel och meningsslarv, och dessutom saknar en del ord och skiljetecken) är jag ännu mer äcklad - av könen. Av de två könen som vi människor delar upp alla våra vänner och fiender i. Du är antingen man eller kvinna, du är lik eller olik mig därför att du är man eller kvinna. Denna utbredda sexism - varför är den accepterad ens? Rasism är hemskt men sexism är accepterat.
Nej, det är inte så att all sexism som pågår i samhället är accepterat. Det är inte okej att anta att en man som jobbar på dagis är pedofil bara för att han är man och tycker om barn - gör man sådana slutsatser håller man dem för sig själv, råkar kanske bara yttra en oro någon gång av misstag. Det är inte heller okej att tro att alla från muslimska länder dödar sina barn om de gör något dumt, ändå händer det att man råkar säga något om hedersvåld.
Däremot är vissa former av sexism, och sexism på vissa områden, accepterat. Vem tycker att du är hemsk om du säger "Titta vad han sopar bra! Han kan han, fast han är man!" ? Tänk om du skulle säga något liknande om t.ex. en iranier, vad skulle hända då?

Det är så ÄCKLIGT med könsdikotomin! Blå eller rosa? Kille eller tjej? Varför begränsa sig? Varför dela in? Varför benämna allt?

Kön kan vara roligt att leka med. Att klä ut sig till tjej, kille, kvinna, man, gubbe, gumma kan ju vara underhållande. Att medvetet ta på sig en roll, att göra det som ett aktivt val, en roll man sedan kan lägga ifrån sig när man vill, är också helt lugnt. Jag ser kön som performativt (vilken överraskning, jag är ju genusvetare) och något man kan klä sig i lika mycket som man kan blinga sig till hiphoppare.

Klicka för Magnus Betnér

Mikusagi