Gillar nutiden - avskyr samtiden

Idag har jag haft etnologi. Jag kände mig främmande inför klassen, stämningen och undervisningen. Varför sitter vi i ett klassrum som är till för seminarium? Varför har föreläsaren en så len stämma? Varför får jag inte alls samma vibbar från kurskamraterna där som jag fick på genusvetenskapen?
Jag behöver nog bara vänja mig. Om några veckor är det nog lite bättre. Lite. ALLA kurser kan inte vara lika fantastiska. Jag har i alla fall Sexualiteter och GaySHa. GaySHa är ingen kurs, men en underbar studentförening.
Jag vill inte bli en etnolog. Eller... jag vill inte bli en sådan där människa som säger "samtid". Jag har fördomar om sådana personer. Sådana som talar om samtiden. De jobbar på Etnografiska museet och knuffar in skolbarn i mörka rum där de visar tråkiga filmer om palmer och skyskrapor. Det är mörkt, kvavt och jobbigt på Etnografiska. Hälften av utställningsmaterialet är svartvita bilder, med dålig kvalitet, på olika lokalbefolkningar i Afrika. Lokalbefolkningar. Det skulle lika gärna kunna stå infödingar eller vildar. Ändå gillar jag det där museet litegrann. Det är inte vettigt... men det är mer vettigt än det faktum att jag äter kött varje dag. Jag uppmuntrar inte tortyr genom att gå till Etnografiska museet.

Jag mötte några "gamla" genusvetare (gamla? det var förra veckan vår kurs slutade) i kaffeterian och jag kramade dem och skrek ut mitt obehag utan att blinka. "Den nya klassen är konstig! De är inte som jag!"
"De är inte genusvetare?" frågade Lisa. "Nej! D:" bekräftade jag.
Det var säkert flera etnologare där som hörde. Det får de tåla. Man får ta sådant med en nypa salt. Jag har nog aldrig varit så förtjust i en klass som jag var i genusklassen, och så bara tog det slut och jag slussades vidare till en grupp som luktade annorlunda. Kaos i hjärnan. Då vänder man taggarna utåt. I alla fall jag gör det.

Mikusagi