Nollning är på tapeten igen.
Sista året på gymnasiet pratades det mycket om nollning. Alla höll tummarna och hoppades att den skola som de kom in på skulle vara nollningsfri. Jag var också lite orolig, för jag trodde att det var något man inte kom undan. Att man blev utsatt i korridorerna. När jag sedan fick höra vilka hemskheter som nollning kunde innebära, var jag inte alls lika rädd längre. Alla saker det berättades om var ju sådant man var tvungen att gå med på. Ofta var man själv också tvungen att spela en aktiv roll. I så fall är det ju bara att säga nej! Vad är problemet?
Mina kompisar förklarade att om man inte går med på nollningen så kommer ingen elev på hela skolan vilja vara din kompis.
Nähej?
Slipp då. Skiter väl jag i. Det finns en hel värld utanför skolan där jag kan hämta kompisar.
Jag var rätt osocial (jag vill inte säga asocial för då är man typ mördare eller klottrare eller något, jag vet inte riktigt vad det betyder för jag är inte på samma våning som uppslagsverken) i gymnasiet, kom jag att tänka på nu när jag nämnde att jag inte tänkte bli nollad för popularitetens skull.
Min inställning när jag började gymnasiet var "Jag är här för att plugga, inte för att skaffa kompisar"
fast det blev ju som det blev och jag fick faktiskt några vänner. Jag antar att det är svårt att undvika att få vänner om man går hela tre år i samma skola.
Mikusagi
1 vecka sedan
3 kommentarer:
Du är klok. Självklart kan man säga nej, och självklart är det svårt att undvika att få kompisar! I synnerhet brukar de som skippar nollningen ha något gemensamt tror jag, de kanske vill göra något intelligentare än att supa skallen av sig.
Sedan är det lite mysko att ansvaret ska ligga så tungt på skolorna, vad jag förstår sker nollningen på fritiden? Visst kan man prata om det i skolan, men fritiden är föräldrarnas eller elevernas egna ansvar väl fortfarande? Eller har alla föräldrar frånsvurit sig allt ansvar numera?
Klok - har alltid varit, kommer alltid att vara B)
Lärarna skall självklart följa med eleverna när skoldagen är slut och se att de kommer hem till sina föräldrar så de inte kan hitta på några dumheter.
hehe jag ser framför mig små prydliga rader av 17-åringar, två och två på led, promenerandes efter sin lärare :-)
Skicka en kommentar