Att plocka och så asfalltsblommor

En gång åkte jag och Arla buss. Buss är roligt. Hej då!

Nej men nu skall jag vara seriös.
Någon gång den här sommaren så åkte jag och Arla buss efter att ha varit vid hans skola. Vi åkte förbi en byggnad som fångade min uppmärksamhet. Utanför stod män i kostym och... ja, var viktiga. Pratade med varandra, tittade efter något, pratade i handsfree, tittade på klockor och gjorde annat sådant som män i kostym gör. Utrymmet utanför byggnaden var stort och marken var platt, alltså perfekt sittplats.
Jag antog att männen alltid stod där och var viktiga, och jag sade till Arla att vi nördar kanske kunde göra det tomma utrymmet bredvid till vår plats. Vi nördar har ju ingen plats i stan, så vi kan sitta där. Jag tyckte att det skulle vara vackert. Kostymnissar och så ett gäng manganördar. Arla tyckte också att det skulle vara vackert. Kostymerna och jördarna tillsammans, delandes ett fint utrymme i stan. Det skulle nog bli en bra balans.

Jag skall hålla utkik, jag skall åka förbi igen och se om kostymnissarna alltid står där (en gång är ingen gång, två gånger är en vana, ni vet). Sedan skall vi sprida ordet och sedan så bor vi där, om man får. Om man inte blir bortsjasad. "Bort, bort! Det här är en privat trottoar!".
Vi ungdomar är vana vid att bli bortsjasade. Man blir ofta det när man försöker njuta av livet och stadsluften. I stan måste man vara i rörelse hela tiden, annars får man betala böter
men utanför kostymmännens byggnad hoppas vi finna harmonin till slut.

Mikusagi