Bekämpning av homofobin - men bara i min fantasi

Tidigare idag besökte jag Bimbo Boys blogg, och fick "höra" att en gymnasieskola i Skåne inte tillåter samkönade par på en skolbal.

Om jag gick i den skolan skulle jag nog bråka en hel massa. Tror jag. Hoppas jag. Om jag inte hade Lingon (gick jag i den skolan skulle jag ju bo i Skåne, och du skulle jag ju aldrig ha träffat honom, så...) så skulle jag gå med en flicka bara för att.
Jag hoppas att jag skulle vara besvärlig, med högljudda protester och små lappar med budskap överallt, men jag vet inte om jag skulle det. Man kan ju låtsas att man är en färggrann person.

Något skulle jag i alla fall göra, och sedan skulle jag vara jättestolt, tills alla homofober började spotta på mig och mobba mig och slå mig gul och blå.
Då skulle jag nog inte vara så stolt längre.

Dessutom skulle nog majoriteten skita i minioritetens åsikt, och bara säga "Det här är tradition" och låta alla heterosexuella och heteroemotionella, plus bisexuella/biemotionella som fallit för någon av det motsatta könet, gå med sina kärestor (pluralformen är helt korrekt, säger vi) medan homosexuella och homoetionella, plus bisexuella/biemotionella... ja, ni fattar, bara kan gå med en kompis.

Homofobin är stor och läskig.



Ja, nu har jag fantiserat mig bort. Hur skulle jag reagera och handla om jag var i en annan sits än nu, med andra förutsättningar och andra erfarenheter? Det är ju lite svårt att säga. Varför måste jag alltid slå knut på mina nervceller med sådanna funderingar?

Förresten, läs om en homofobisk tandläkare.

Mikusagi