Pages

08 februari, 2007

AM

Jag läser Alternativ medicin, en kurs som jag tror är på 50 poäng. Den är intressant, och det inte bara för att ordet "japanskt" hörs då och då (det är inte så jätteofta, faktiskt), utan kanske mer för att man får gå ur det västerländska tänkandet lite grann, och se att alla åkommor inte kräver operationer eller droger. Det KÄNNS nytänkande (är det dock inte) att koncentrera sig på hela individen, alltså inte bara armen eller magsäcken eller psyket eller vad det nu kan vara, och det känns mer trovärdigt att tänka på att olika individer reagerar olika på olika behandlingar (ibland, när man går till en vanlig läkare här i Sverige, känns det som om de tror att man är precis som alla andra).

Jag springer väldigt mycket hos läkare, olika läkare, och ibland önskar jag att jag i alla fall fick gå till en person, någon gång, som är kunnig inom någon slags komplementär medicin. För att variera, för att inte fastna i ett tänkande. Jag tror att det är hälsosamt att kombinera olika synsätt på saker och ting, att i alla fall lyssna på dem. Det är bra att ha vänner både inom islam och kristendom, och dessutom vänner som är starkt ateistiska. Som ett exempel, alltså.

Hur som helst, idag fick vi göra praktiska övningar. Det var jag inte alls glad över. Jag hade förträngt det, och blev överraskad (inte positivt) när en klasskamrat frågade om jag hade oömma kläder. Jag hade glömt bort det helt. Det man inte vet om, det finns inte. Eller hur?
Jag har alltid oömma kläder. Okej, nästan alltid. Jag är inte den som springer runt i kjol och klack i alla fall (haha, då skulle jag se ut som en tjej ju! :'D ). Så, tillslut stod jag i en stor sal. Typ estetsal, för det fanns scen där. I salen stod även lärare och alla andra elever.
Yay, äntligen dags för mardrömslektionen.

Jag gillar inte idrott. Ni vet, man står på rad och stöter en kula, person efter person. Alla tittar på den som kastar. Tittar och bedömer. När jag gick i mellanstadiet (eller var det lågstadiet?) fick jag en lättare boll (vi hade inga kulor) eftersom jag vägde mindre än mina jämnåriga. Det skulle ju vara rättvist.
I högstadiet fick jag stå där med en kula jag knappt kunde bära i bara en hand, och så skulle jag stöta iväg den så långt det bara gick. Den gick rakt ned till marken nästan direkt, tyckte jag.
Det var väl ingen som förväntade sig att jag skulle vara bra. Några hade jag idrottat med ända sedan sexårsverksamheten, så folk visste ju att jag var total failure på området, men ändå. Stå där på rad och titta på den som stöter.

Ännu värre var det med höjdhopp. För det första fanns den där stå-på-rad-regeln med. För det andra var personen bakom oftast ivrig att själv få hoppa, och då ville man ju inte ta lång tid på sig. För det tredje så tyckte jag att det var omöjligt att hoppa. Omöjligt och läskigt. Oftast misslyckades jag. Efter flera år av misslyckanden orkade jag inte längre. Jag började gråta när jag stod inför madrassen och repet (eller pinnen). Flera gånger har jag sprungit iväg och gömt mig någonstans, eller så har jag gråtit inför alla.
Jag behöver bara tänka på det idag för att få en panikkänsla i bröstet.

Jag tycker verkligen inte om idrott.
Inte heller tycker jag om avslappningsövningar.

Jag tycker inte om när någon säger hur jag skall andas, vad jag skall spänna eller vad jag skall tänka på. Dels för att jag vill bestämma själv. Jag kanske inte har lust att vara avslappnad. Dels för att jag tycker att det är svårt att spänna vissa muskler, jag har inte riktigt kontroll över alla, och jag blir bara ledsen när jag misslyckas. Dels för att jag har vissa tvångstankar i huvudet, som jag har min egen taktik för att hålla borta, och det fungerar inte om jag samtidigt blir stressad att tänka på ett berg, musiken som hörs, min andning eller inget alls.
Det finns säkert jättemånga som mår bra av avslappningsövningar, men inte jag. Inte den sortens i alla fall. Jag tror att det ultimata för mig är att sitta och sticka, men det var länge sedan jag gjorde. Det är samma rörelse om och om igen, och det ända jag tänker på är maskorna.

Hur som helst. Där är jag. En hel massa minuter och kvartar återstår av lektionen. Usch, usch, usch.
Alla står i en ring. Jag associerar det med idrottslektioner. Övningarna börjar. Andas hit och dit. Jag tycker att andningsövningarna är svåra, struntar till slut i dem, bestämmer mig för att i alla fall koncentrera mig på att känna min mage åka ut när jag andas in. Jag missade vad det var vi skulle räkna, jag får panik. Jag övertygar mig själv om att det är okej att missa något, världen går inte under, ingen mobbar mig, jag får inte IG och jag kommer inte att misslyckas i livet. Jag missade bara poängen i en liten övning.
Vi börjar göra olika rörelser. De är komplicerade, svåra att utföra, jag är ovig, det gör ont, jag tappar balansen. Hade jag gått i högstadiet hade jag haft mycket svårare att handskas med det hela, men nu tänkte jag bara "Okej, jag klarar inte av det här. Alla gör inte det. Jag får låtsas, eller skita i övningarna."

Den sista övningen gick ut på att ligga ned på golvet och vara avslappnad. Jag var med ett tag, men till slut var jag tvungen att sätta mig upp. Jag är smal och benig, det gör ont att ligga på ett hårt golv.
Jag tyckte att det var lite komiskt att jag inte klarade den uppgiften. Okej, logiskt, om man ser det på ett sätt, men om man ser på det ur en annan synvinkel, lite skrattretande. Så jag smålog åt mig själv ett tag.
Humor.

Jag började inte gråta en enda gång under lektionen. Det är jag lite glad för.

När lektionen var slut kände jag mig inte lättad. Snarare tyngd. Det tog en stund att återhämta sig. Jag fick en kram av Ida, och det hjälpte rätt mycket.

Så var det avklarat. Nästa vecka skall vi ha praktiska uppgifter igen. Suck.
Det som inte dödar en, gör en starkare, sägs det.

Mikusagi


Flattr this

4 kommentarer:

Arla sa...

Två av de tolv styckena lyckades handla om samma sak som rubriken :)

Men resten var jättebra skrivet! Tack.

Mikusagi sa...

Jag skulle säkert kunna skriva en hel bok om mig själv o.O

Var så god! ^^ (ett eller tre ord?)

The Pale Green Woman sa...

Huga huga, känner igen den där känslan! Men det är snart över! Det var ett av det allra bästa med sluta skolan tyckte jag, slippa allt skolgymparelaterat!

Och instämmer med Arla, ibland skriver du så det riktigt gnistrar till för att det är så bra!

Mikusagi sa...

Tack, PGW. Verkligen! :)