Det är så lätt att identifiera sig med huvudpersonen, som kommer från tråkiga förhållanden (ett evigt svältande distrikt), är ocharmig och dålig på att vara inställsam, som med sin envishet och en hel del tur vinner mot de onda (och råkar starta en revolution utan att alls ha menat det).
Men vi är huvudstaden. Vi är de som lever i huvudstaden. Även om inte alla vi som tittar på filmerna eller läser böckerna lever i välstånd - det finns så klart de som inte vet om de har råd med mat eller medicin nästa månad, så lever vi i ett land där mat finns i överflöd. Att kräkas upp den för att kunna äta mer är inte vanligt, som tur är betraktas det som sjukligt, men vi slänger mat. Massor. Butikerna måste kunna erbjuda oss allt som finns på marknaden, varenda knäckebrödssort, och det leder till det oundvikliga att allt inte konsumeras. Och det som inte köps, måste slängas.
Vi kan slänga extrema mängder mat eftersom att vi är Huvudstaden, våra distrikt (en gång kolonialiserade länder) blir utsugna och vi är parasiten.
Kolonialisering vill jag skriva mer om, men jag tror att jag vill läsa på lite mer först. På återseende.
Mikusagi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar