I landet Ingenstans så erkänner de i alla fall vad de håller på med

Jag frågar mig själv, om och om igen, varför folk håller på och pratar i stil med
"det är ju så, killar gör alltid x"
och
"y är typiskt kvinnligt, det gäller alla tjejer".

För jag hör den typen av samtal jämt och hela tiden, det finns på TV, i tidningar, i böcker, på tunnelbanan och överallt runt omkring mig. Jag blir less och stönar i mitt huvud "Varfööööör?".

Men rent teoretiskt sett så fattar jag ju, jag har ju läst och diskuterat och lyssnat på föreläsningar gällande just det här, teorin finns klar för mig redan. Det är ett måste att prata på det här sättet om vi ska upprätthålla de två könen. Det är så här de skapas - genom upprepningar, genom göranden, genom samtal.

Jag vet det, men jag kan inte förstå det. Rent emotionellt.

Just nu läser jag Peter Pan, som gör det så tydligt. Peter Pan älskar nämligen att ägna sig åt "make-belief", alltså typ hitta på. Och för Peter är det lika verkligt som något annat. För det är ju så, om jag säger att det finns, och det finns i mitt huvud, då finns det ju. Så gör människor, vi kommer överens om vad som finns. Som lagar, tiden och kön. Timmar och minuter är sociala konstruktioner, liksom kön och Peter Pans middagar är det.

Nästa gång någon står och reproducerar kön så ska jag tänka att det är make-belief de håller på med.

Mikusagi.