Jag tycker inte om när bloggar bara citerar en artikel och skriver typ en mening som kommentar, jag blir så besviken när jag kommer till dem för att läsa intressanta analyser
men nu gör jag likadant själv för jag tycker att det var en så pass viktig artikel.
I Sverige fanns länge en uppfattning om att det framförallt var rakade unga män som gav sig på judar. Men det är mer komplicerat än så. Jonathan Leman, medarbetare på den antirasistiska tidskriften Expo, har beskrivit hur han fått glåpord slängda efter sig i vardagen. Det har varit alltifrån grabbar från Mellanöstern till en ”trendriktigt svidad kille” vid Stureplan som ropade ”Juden raus” efter honom. Leman har ofta mötts av oförståelse när han berättat om attackerna. ”Men, dom är väl bara arga på Israel” eller ”Hade du provocerat dom” kan det heta. Liksom skribenten på Slate letar de efter logiska förklaringar och vill inte tro att unkna antisemitiska myter lever och frodas än idag. Det känns tryggare om problemet kan kopplas till en liten grupp extremister.
Sydsvenskan - Inga men!
Som icke-jude har jag inga egna erfarenheter att dela med mig av, men jag har varit i en synagoga och jag kan säga att noggrannare säkerhetskontroll har jag inte varit med om. För de måste ha det. Det finns en ständig hotbild.
Vi har inte lärt oss ett dugg av Förintelsen, den skulle kunna inträffa idag också. Varför har vi inte lärt oss ett dugg? För att vi inte tänker djupare än "människor dog, det var hemskt". Så får vi inte se på Förintelsen. I skolan räcker det inte om vi läser om det som att det hände i en kultur och tid som är väsenskild från dagens, att det var ett annat folk än det svenska som röstade fram diktatorn. Vi är också tyskar på 1930-talet.
Läs hela artikeln jag länkar till!
Mikusagi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar