Igår deltog jag som planerat i 8 mars-demonstrationen som började på Södermalmstorg och som senare tågade till Medborgarplatsen. Det här året hittade jag som tur var en grupp som jag visste något om och som jag stödjer, nämligen FAT:UP. Förra året hamnade jag + kompis hos några som skrek något om slöjor men jag hörde inte vad så det kändes inte helt bra så vi hoppade in och ut och hamnade i olika delar av tåget utan att någonsin känna oss hemma. Den här gången var vi tre kamrater (nej, alla var vi så klart kamrater) som kände att FAT:UP är awesome och att alla dagar är fettisdagar. Intersektionell solidaritet, allas våran kamp är fet.
Under tågandet slog det mig att jag aldrig har mött ett demonstrationtåg utan att ha planerat det. Varje tåg jag har sett har jag också vetat om i förväg, stöttat och hoppat in i efter att ha hittat det. Jag har aldrig varit med om att se någon tåga för en fråga jag inte är engagerad i. Jag undrade hur det var att stå på gatan, på väg hem efter jobbet, och titta på en demonstration som en inte var beredd på.
Sedan skulle jag åka hem, och jag köpte mig bananer att äta till frukost, men så hamnade jag på Medborgarplatsen och var övertalad att ta natten tillbaka. Anledningen till att jag inte var intresserad egentligen var att jag är trött på kvällen och är helst hemma då. Jag har faktiskt någon slags dygnsrytm trots allt. Det var ändå svårt att stå emot trevligt sällskap och när jag tänkte på alla de gånger någon har velat försäkra sig om att jag har överfallslarm eller pepparsprej, och när jag tänkte på hur det känns att gå på en folktom gata och det kommer några män från andra hållet, då ville jag verkligen vara med och ta tillbaka det som borde vara mitt, vårt.
Det var ganska häftigt att stå mitt i en gata och tänka att om det var en annan kväll och jag var ensam så skulle jag vara rädd. Hur ofta kan jag stå i mörkret och känna mig trygg? Inte så ofta. När det hela var över så kände jag mig stärkt av upplevelsen och av systerskapet, av den organiserade kamratskapen. Vi är många, och vi är många tillsammans.
När demonstrationen var slut brann min hals. Jag har haft ont i den de senaste dagarna p.g.a. förkylning och att skandera slagord var väl inte det bästa för den. Nåväl. Inhandlande av halstabletter och sedan hemfärd.
Jag glömde förresten att tipsa om bloggen Awesome shit women did. Det borde jag ha gjort igår men jag gör det idag istället. Ofta glöms kvinnors bedrifter bort och vi tror att allt betydelsefullt har uträttats, skapats och uppfunnits av män. Så är inte fallet men samhället har en tendens att inte uppmärksamma kvinnor (när de gör något bra vill säga, att straffa de som misslyckas är vi bra på) och män har ibland medvetet tryckt undan dem.
Mikusagi
Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen, 8 mars, ta natten tillbaka
1 vecka sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar