Relationsanarkin och jag - en bakgrundshistoria

Jag tänker berätta för er hur jag kom in i relationsanarkin. Fast först basics för de som inte har koll på läget:
Jag heter Mikusagi och jag praktiserar relationsanarki. Jag har levt som RA i lite mer än två år nu men trots det sitter jag inte på en kort och fin definition som jag kan dra fram ur någon mapp och klistra in här, och inte heller orkar jag skriva någon just nu. Därför får ni som inte vet vad RA är kolla in några av följande länkar:
Artikel på Wikipedia, Dr Andies RA i åtta punkter, Yelah: Relationsanarki som frigörelseprocess, Carin pratar RA i Morgonpasset, Stjärnfamilj och RA i Trelleborgs allehanda, Elins RA.

Så, hur kom jag in i det hela?

Jag har aldrig gillat tanken på att bygga viktiga, tunga relationer på "kärlekskänslor". Jag har nog aldrig sett förälskelse som något långvarigt utan min inställning har varit "det går över". Jag ingick en monogam relation en gång, inte för att jag var kär utan för att jag tyckte att vi hade en så bra kamratskap. Jag hade varit kär förut utan att ens hoppats på att få bli ihop med den jag var kär i, eftersom jag inte såg att det skulle fungera särskilt bra. Jag hade varit kär förut och då varit nöjd med att få umgås med den jag var kär i, flirta lite över MSN och kanske rulla runt och kramas på gräset. Jag tänkte att om vi blev ihop så skulle våra olikheter få skeppet att störta med en gång, vi hade temperament som jag inte trodde skulle gå att kombinera men det behövde ju inte hindra oss från att gå gata upp och gata ned, hand-i-hand igenom hela Stockholm och bara trivas.

Jag var inte kär i den personen som jag blev ihop med, men jag tyckte att vi fungerade bra tillsammans, jag tyckte att det fanns en acceptans och respekt i vår relation som jag inte hittade i mina andra vänskapsrelationer. Därför tänkte jag att vi hade något att bygga på, att det fanns en möjlighet att utveckla relationen till något fint. Vi chansade. Med tiden blev jag kär. Det var trevligt, förstås, men jag såg inte det som ett krav. Jag tänkte att mina känslor förmodligen kommer att variera ifall vi är tillsammans länge. Ju längre vi är tillsammans, desto mer kommer de att variera. Ibland kommer jag att vara förälskad, ibland uttråkad. Känslor är känslor, inget att lita på. Inget att utgå från.

Jag tyckte att det var ledsamt att veta att den dagen min partners känslor för mig svalnade så skulle vi göra slut och vi skulle försvinna ur varandras liv. All tillit vi hade byggt upp, alla hemligheter vi hade delat, allt vi hade anförtrott varandra, det skulle inte betyda någonting. Det var förgängligt. Ni förstår nog att vi inte var riktigt överens om vad vår relation skulle bygga på. Vi var överens om vad den innehöll, det var i princip friktionsfritt på det planet och allt fungerade fint förutom det som gnagde i mitt bakhuvud - att det krävdes en känsla som var tillfällig. Vi pratade om det, det gjorde vi, men jag tänker inte berätta för er vad som sades.

Jag letade efter ett annat sätt att se på relationer. Jag presenterades för polyamori men det var ju precis samma fast med fler än en partner. Det var jag inte intresserad av, det löste ju ingenting! Djupa relationer skulle fortfarande byggas på irrationella känslor.

Sedan presenterade en vän relationsanarkism för mig. Jag minns inte hur det gick till första gången jag skulle få det förklarat för mig, men jag blev nog intresserad innan jag hade förstått vad det var. Ganska snart efter att min monogama relation hade tagit slut bestämde jag mig för att testa relationsanarki. Om jag inte testar så vet jag ju inte, liksom. Det är kanske det jag söker.

Det var nog det jag sökte.

Det är nog det som passar mig idag.


Mikusagi.

Läs även andra bloggares intressanta tankar om relationsanarki, relationer, kärlek, monogami, tvåsamhet, stora frågor, vänskap

Lästips: Kärlek i tystnadens tid, Alla hjärtans dag, Handboken av Karolina Bång