Snart får man inte ens vara nazist på sin egen balkong!

I gymnasiet läste jag någonstans att när radiostationer för unga vill målgruppsanpassa sin musik så frågar de endast tjejer vilken musik de gillar att lyssna på. De har testat olika taktiker och kommit fram till att om de endast utgår från killars smak så kommer bara killar att lyssna, men om de utgår från endast tjejers smak så lyssnar både tjejer och killar. Jag vet inte hur sant det här, jag vet inte om det är något som händer nu eller för 50 år sedan, jag vet inte om det är i Sverige eller om det är i USA dessa undersökningar har gjorts.

Jag tog mig iallafall häromdagen friheten att ponera att det är sant att den musik tjejer gillar blir den som spelas i radio, för att tilltala en så stor publik som möjligt. Jag tänkte att vi borde köra samma med humor. Att enbart kvinnor får välja vilka komiker som skall få vara med i olika humorprogram. Jag tror att kvinnor skulle lyfta fram talangfulla manliga komiker utan problem, och lyfta fram lika många kvinnliga dito.

"Kvinnor är inte roliga. Förutom Babben och Sissela." säger någon man. Ja, jag har hört det några gånger. Vissa män har svårt att skratta åt kvinnor, som Annika Lantz säger/skriver. Om jag skulle skriva en lista över vilka manliga komiker jag har svårt att skratta åt så skulle den bli lika lång som listan över antalet kvinnliga komiker jag har sett i svensk TV. Men det betyder inte att jag inte kan skratta åt män, det finns ju så många kvar som inte är med på listan.

Jag förstår att alla inte skrattar åt samma saker. Jag förstår att det är lättare att förstå de som har samma referensramar, kroppsspråk och bakgrund som en själv. Jag connectar med den som delar min världsbild. Jag har sett/hört människor kikna av skratt åt skämt som jag finner alldeles för simpla. För mig är det en billig poäng som jag har hört 100 gånger tidigare, för dem är det en bekräftelse på att deras världsbild stämmer och de kan därför skratta hejdlöst. Åh vad sanslöst roligt detta är. Nåväl. Det finns vissa män som deltar i program som Parlamentet och andra som jag inte ens minns ATM, och jag kan liksom förutse deras skämt. Programledaren ställer en fråga, och eftersom jag har lyckats se mönstret i komikerns humor så vet jag exakt vad personen kommer att säga. Och mycket riktigt, det sägs. För mig är det astråkigt. För någon annan hilarious. I mina ögon är inte komikern värd sin lön, jag som inte är särskilt rolig och inte har någon direkt erfarenhet av att hitta på skämt kunde "skriva" exakt samma skämt, på tre sekunder. Jag vill bli överraskad. Senare kommer jag på mig själv med att sitta med kamrater och skratta högt när någon skrålar ut ett skämt som har dragits förr, och som jag lite halvt kunde förutse. Anledningen till att jag skrattar är att skämtet bekräftar min världsbild och driver med det jag önskar ifrågasattes oftare. Då är det kul, oavsett hur förutsägbart det är.

Nåväl, helt plötsligt är det mer "jämställt" i humorprogrammen efter att kvinnor har tagit över bestämmarpositionen. Vad händer? Vissa män kommer inte att tycka att det är lika många roliga komiker med i programmen, men de kommer ändå att titta för deras favoriter är fortfarande med. Samtidigt kanske en ny publik tillkommer. Inte bestående av endast kvinnor utan även andra. Alla som har tröttnat på gubbstämningen i det gamla Time Out.

Javenne. Jag känner inte att TV har så mycket i humorväg att erbjuda mig. På senare år har jag upptäckt radio har mer awesome stuff.


Mikusagi

Läs även andra bloggares åsikter om humor, Parlamentet, Time Out, TV, radio