Pronomen

Det är inte helt lätt, det här med personliga pronomen. Jag tänker ta det ur mitt perspektiv. Now, this is the story all about how my life got flipped, turned upside down. And I'd like to take a minute. Just sit right there! I'll tell you how I resonerar kring det här.

Jag ändrar gärna mitt språkbruk efter behov, testar olika idéer osv. Jag är inte rädd för att ta in nya ord och kasta ut gamla, och jag har inte svårt att lära om heller (förutom när det kommer till att sluta säga "Va?") så att börja säga "hen" är för mig varken revolutionerande eller svårt. Just nu känner jag att det är onödigt med könsbundna pronomen, onödigt, löjligt, begränsande. Av någon anledning skall personer beskrivas i varenda mening; beskrivas genom ett ord som inte säger särskilt mycket om personen egentligen.

Någon gång i gymnasiet (alltså mellan 2004 och 2007) upptäckte jag ordet "hen" och började använda det istället för att skriva "han eller hon". En ren effektivisering och också ett sätt att göra meningarna vackrare. Att skriva "han eller hon" eller "han/hon" tyckte (tycker) jag är rätt fult. Efter att ha vant mig vid att använda "hen" på detta sätt började jag ifrågasätta behovet av orden "hon" och "han". Vad tillför de egentligen? Jag kände mer och mer att de oftast inte ger någonting, den enda situationen jag kunde komma på där de kunde vara bra att ha var om en text handlade om två personer, en man/hane/kille och en kvinna/hona/tjej, som behövdes skiljas åt utan att hela tiden skriva deras namn. "Hon tittade på honom och viftade på svansen" typ.

Jag har svårt att förstå varför personers könsidentitet måste manifesteras i varje mening genom ett pronomen. Våra andra identiteter som kanske är minst lika viktiga för oss har inte samma självklara plats i berättandet.

Eva tog med sig sin korg och gick till marknaden. Hon tyckte mycket om marknaden, där fanns så mycket att se. Allra mest tyckte hon om att titta i de olika karamellstånden. Efter marknaden skulle hon hem till en släkting.

Texten ovan är inte något exempel från en bok, eftersom jag inte pallade hämta en, utan jag skrev den själv utifrån mina erfarenheter. Så här skriver folk. "Hon" berättar att Eva är en kvinna. Eller flicka. Eller tant. Eller något annat, det finns egentligen rätt många sorters människor som får pronomet "hon". Varför var det så viktigt att tre gånger i den korta texten berätta att Eva är en kvinna(/dylikt)? Jag skulle kanske hellre vilja veta Evas ålder, och förmodligen visste jag redan att Eva var en kvinna för det skulle nog författaren ha berättat ändå. Hur som helst glömmer jag inte bort det bara för att det inte nämns hela tiden. Det blir ett väldans upprepande av kön. Hon, hon, hon, kvinnan, kvinnan, kvinnan. Vi skriver inte arbetaren, arbetaren, arbetaren. Vi berättar inte upprepade gånger att personen är vit. Eller norsk. Även om det kanske är det som särskiljer Eva mest från de andra på det ställe där berättelsen äger rum.

Om jag inte använder ett särskilt ord för att hela tiden berätta att Eva är norsk, betyder det inte att jag förnekar Evas norska identitet eller Evas erfarenheter av att bo i Norge och prata norska. Jag säger inte att Eva är utan etnicitet. Jag säger inte att norrmän och danskar är samma sak. Genom att använda ordet "hen" förnekar jag inte heller Evas identitet som kvinna eller Evas erfarenheter av att läsas som kvinna (eller att inte bli läst som kvinna, trots att hen vill det). Jag säger inte att Eva är könlös, eller att kvinnor och män är samma sak.

"Så onödigt och ineffektivt med fler än ett personligt pronomen! En måste hålla reda på vilket som passar till vem och så kan det bli fel och det är lätt att snubbla med tungan, och hur vet jag egentligen vilket pronomen en person föredrar?" började jag resonera och beslutade mig för att kasta "hon" och "han" i papperskorgen. "De är bara till besvär!" förklarade jag.

Omvärlden är också till besvär, jag orkade inte riktigt vara den enda hen-sägaren och behöva förklara mig i tid och otid. Så det är när jag skriver som jag låter bli "hon" och "han". Över internet kan jag själv välja när jag skall svara på en kommentar som frågar varför jag skrev "hen" medan jag IRL kan bli överrumplad just när jag är som mest stressad och står och räknar på hur många tomater jag behöver och ifall jag skall springa eller gå till tåget. Folk väljer alltid så olämpliga tillfällen när de vill prata om komplicerade saker. De bah "Jag vet att vi står i en kö på ICA och att du snart skall betala, men jag tycker att vi nu måste redogöra ordentligt för våra åsikter kring individens ansvar för djurens välmående". Exakt så är folk! Att jag fortfarande umgås med människor AFK är ett mysterium. Okej, det är det inte. Jag känner mig fett ensam om jag inte får träffa folk AFK.

Sedan bah whoooo började jag läsa transbloggar och gick en kurs i genusvetenskap och jag bah ojoj trans trans trans! Jag fick lära mig en massa nya grejer och jag lär mig fortfarande. Jag blev ännu mer övertygad om att det inte går att vara säker på att en använder könsbundna pronomen rätt, en person i klänning och som ser ut på det sätt du förväntar dig att en kvinna skall se ut behöver inte identifiera sig som kvinna för det. "Jo fast oftast ser man ju det" funderade en genuspolare men nej, det är bara vi som tror att vi fattar vad för slags personer vi ser. Jag började tänka att en kanske bara skulle använda "hon" och "han" om personer som uttryckligen sagt att de vill det. Fast också skitjobbigt att komma ihåg vilka som faktiskt har sagt det, till slut när väldigt många har berättat om vilket/vilka pronomen de föredrar. Samtidigt är det väldigt många som blir kallade för kön/pronomen de inte vill bli kallade, för att folk vägrar att respektera dem eller för att "det är svårt". Jag borde, faktiskt, visa att det inte alls är svårt att kalla en person vid sitt rätta namn, så att säga. Eller rätta pronomen, mer. Fast det är fortfarande dumt att vi måste skilja på folk (män) och folk (kvinnor) genom pronomen! Tänk om vi hade olika pronomen för olika raser! Det skulle inte vara okej!

Nu orkar jag inte skriva mer på det här, inlägget är redan typ för långt och jag tänker göra det ännu längre genom att slänga in ord som "typ" och "whooo". Typ. Whooo! Hur som helst;

om vi inte hade orden "han" och "hon" så skulle jag inte haft de här problemen! Allt skulle ha gått bra från första början!


Mikusagi




Läs även andra bloggares åsikter om pronomen, kön, hen