Det andra som fascinerar mig med det isländska molnet är att vi inte kan se det. Om det här hade varit för 150 år sedan hade ingen vetat om att det fanns ett enormt askmoln som spred sig över världen. Vi skulle harva på i våra fållor, stoppa några strumpor och fundera på att kanske dra igång en liten industrialism snart, sånt där som man gjorde i mitten av 1800-talet, utan en tanke på att det kanske flög isländsk aska över våra huvuden och huruvida Persbrandt satt fast i New York eller ej.
Den här textsnutten fick mig att vilja blogga om Molnet, så nu gör jag det.
När jag är ute så tänker jag då och då "Nu andas jag in vulkanaska från Island!" även om jag har hört att den inte har nått marknivå än trots att det har regnat. Molnet hänger över oss som ett... moln. Ingen går säker. Ingen kan se det. Vi vet inte när/om askan nuddar oss. Vi följer utveckligen genom media och håller tummarna.
Själv är jag rädd för samma sak som fick mig att darra i soffan för tolv år sedan - att Katla skall vakna.
Tengil and Katla by ~ProfessorRottigan on deviantART.
Mikusagi.
Läs även andra bloggares känslor inför Eyjafjallajökul, askmolnet, vulkanaska, Molnet, Katla, Island, rädsla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar