Den allmängiltiga berättelsen är vit

Förut tänkte jag blogga och tala om för er att jag ser fram emot "nästa" nummer av Bang, men nu är det numret det senaste. Jag fick ett mail på Facebook där jag bland annat kunde läsa följande

Läs vad Annika Norlin har att säga om snubbens genidrag:
”Han tog all sin dåliga smak: Alla zombiefilmer, gammal lättporr och fiskargubbar-tavlor och sa: Från och med nu bestämmer jag att det här är kult”

Fröjdas över att Sveriges tyngsta serieskapare bjuder på lååånga originalserier exklusivt för Bang:
Liv Strömquist, Sara Granér, Nanna Johansson och Kolbeinn Karlsson + en klassiker av Joanna Rubin Dranger.

och då kände jag ett väsande "Jaaaaaaa!" inom mig som ville ut, ut. Bland annat för att storfavoriten Nanna Johansson var nämnd men också för att... ja allt som står i utklippet.

I lördags kom jag hem till mina föräldrar (som inte var där - haha!) och upptäckte att jag hade just detta nummer av Bang väntandes på mig. Jag slängde kurslitteraturen åt sidan och lade mig på soffan för att låta de kulturfeministiska artiklarna och serierna välla ut över mig och göra anspråk på allt utrymme som fanns. Vilket de gjorde för en stund och det var underbart och hemskt - precis som det skall vara.

När jag hade läst alla serier och någon textbit bläddrade jag igenom tidningen för att se vad som där fanns. Jag tittade på bilder och läste rubriker. På sidan 41 såg jag orden "Hittills har ingen svart kvinna under Dramatens 221-åriga existens lyckats bli fast anställd där." och min första tanke är att "det är inte särskilt konstigt - det finns ju inga roller för svarta!"*. Sekunden efter stannar jag upp och förfäras över det jag nyss har tänkt - jag har ursäktat och försvarat vardagsrasismen inom teatern! Jag är alltså också rasist! Eller? Jo, det måste det ju betyda. Varför är det så här?

Det var så klart inte alls särskilt roligt att konfronteras med den sidan av mig själv. Jag går alltså här och stödjer den vita hegemonin inom det svenska kulturlivet? Jag är knappast ensam. Vardagsrasism är en verklighet i dagens Sverige.

Artikeln Det allmängiltiga, skriven av Danjel Nam, fick bli nästa text att skaka om min värld. I artikeln berättar regissören Miriam Sise om sina upplevelser av rasism i Teatersverige.

Teater i Sverige är ju i grunden en vit, borgerlig tradition, där de gamla europeiska dramerna anses vara de viktigaste. Vår berättelse finns inte där och folk inom institutionen är inte intresserade av den, eftersom de själva inte kan identifiera sig med den. De roller som finns är oftast skrivna med ett perspektiv hämtat ur den gamla teatertraditionen, det vill säga de nordiska och europeiska verken, riktade mot en vit medelklasspublik. Där har svarta kvinnor eller afrosvenskar inte någon egen berättelse.

Det allmängiltiga

Teatern är inte till för alla. Den skildrar inte någon allmängiltig berättelse även om det då och då påstås det. Precis som män ofta är neutrala och kvinnor har ett kön så ses vita berättelser som just neutrala och svarta är svarta och skulle därför inte kunna intressera alla människor. Jag har vant mig vid den ordningen och därför reagerar jag inte på orättvisorna den innebär - ibland försvarar jag den till och med!

Det är viktigt att uppmärksamma hur det ligger till; och att riva upp ordningen och vanorna vi har vaggats in i. Om vi inte vågar granska oss själva så kommer inget att förändras.


Mikusagi
Läs även andra bloggares tankar om rasism, Bang, Dramaten, teater, kultur, feminism, Miriam Sise, Danjel Nam

*Observera att jag förknippar Dramaten med sådana där riktigt gamla pjäser för det är endast sådana jag har sett där. Antagligen spelar de moderniteter också. Vad vet jag?