Gnäll och klag

Jag brukar bli less när folk klagar. Folk klagar jämt och ständigt. Efter varje populärt TV-program fylls bloggar och kommentarfält med information om vad som var dåligt, fult eller tråkigt. På tågen hör jag gamlingar som gnäller om deras barn eller barnbarn, fastän de inte är riktigt säkra på om det finns något att klaga på. "Har han ringt till Anja?" "Jag vet inte" "Det får han ta och göra. Han får faktiskt ta tag i saker, han är så slö och aldrig kan han göra något vettigt och blablabla". Tänk om den personen faktiskt har ringt Anja, hur onödigt var det inte då att sitta och reta upp sig? Eller, är det inte onödigt hur som helst?

Jag har också klagat en del i mina da'r, men så kom jag på att jag knappast mådde bättre utav det, och att världen inte blev vackrare. För vad blir världen vackrare av? Leenden, glädje och kärlek! Inget av dessa går att hitta i klagomål.

Nästa gång du träffar någon, berätta vad du tycker är bra! Vad var lyckat med senaste bussresan? Såg du något trevligt på TV? Finns det något fint i omgivningen där du befinner dig just då?

Jag tror att optimism gör dig lyckligare!


Mikusagi

PS. Ja, ibland finns det en mening i att klaga. Ibland krävs det lite gnäll för att något skall bli bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om livsfilosofi, glädje, optimism, pessimism, klag, klagomål