Kärlek

Jag sitter framför TV:n och tittar på Allsång på Skansen. Det är 14 juli, dagen jag har väntat på i veckor. Det pirrar i magen och jag inser att jag är mer kär än jag trodde. I Alexander Rybak. Det är vad det här inlägget skall handla om, kändiskärlek. Jag blir ofta kär i kändisar och det är en skillnad mellan hur jag är kär i en kändis och hur jag är kär i en vän. Mina förälskelser i kändisar liknar första gången jag förstod att jag var kär. Då var jag 13. Eller den gången i gymnasiet då jag gillade någon nörd jag knappt kände men som fick mitt hjärta att ta ett skutt varje gång vi sågs. Kär på det sättet har jag inte blivit sedan dess, inte i någon jag känner. När det gäller vänner handlar det om annorlunda känslor. De är mer... resonliga. Jag tycker om att ha det så, att bli trettonårskär bara i kändisar. Då kan jag styra över mina känslor, när jag har lust kan jag stänga av TV:n och återgå till mitt vanliga liv, eller så kan jag gå in på YouTube och vara kär en timme till. Dessutom är det helt okej att gråta ut all brännande kärlek som kan vara över lika fort som den kom.

Jag förstår inte folk som blir farligt förälskade i personer i sin närhet, som överger sina vänner och ägnar all vaken tid åt att tänka på eller vara med den personen. Jag klassar det som jobbigt, farligt och ovärt. Kanske har jag fel. Kanske inte. För visst är det mer som satsas om känslorna är riktade mot en person i ens närhet?

Fast, jag blir fortfarande fantastiskt kär i mina vänner då och då :3
För jag har fina vänner~


Mikusagi


Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, Alexander Rybak, känslor, relationer