Jag vill också vara modig

Jag läser Ful och ryser av välbehag. Huvudingrediensen är feminism, en av kryddorna queer. Mina litterära smaklökar vill föräta sig på tidningen, men mitt förnuft hejdar. För jag kan ju inte leva på en tidning resten av mitt liv, livet är långt och tidningar tillför inte tillräckligt mycket näring. Det skulle inte räcka en dag ens. Smaklökarna har ingen tidsuppfattning, de känner ingen logik. Det är tur att jag har mitt förnuft.

I tidningen används ordet "hen" flitigt. Jag funderar på om skribenterna använder det i tal också. Det gör nämligen inte jag. Varje gång jag säger "han" eller "hon" så skäms jag, jag måste be mig själv om ursäkt. För jag blir så besviken, nästan lite sårad. Jag vågar inte. Min hjärna arbetar hårt för att jag skall slippa använda personliga pronomen. Jag arbetar mig runt dem. Jag tänker på Agnes, Arlas 13-åriga syskon. Hen använder "hen" i vardagligt tal. Det som jag inte vågar, för att någon kanske tittar på mig. "Det är klart, hen går bara i grundskolan. Det är mycket lättare då." tänker jag. Sedan vill jag slå mig själv. Klart det inte är lättare i grundskolan! Det är ju tio gånger svårare! I högskolan vet folk att människor är olika, vi har rätt att vara olika och det uppmuntras. Högskoleelever gillar att lära känna olika människor, folk som har olika sätt att prata och klä sig. I grundskolan var det svårare, du får inte sticka ut för mycket. Jag har aldrig träffat en så modig unge som Agnes.

Jag har tänkt att nu när jag börjar ett program så möter jag helt nya människor, jag kan börja säga "hen" och låtsas att jag alltid har gjort det. De vet inte. Det är många gånger enklare om jag börjar nu.

Ändå satt jag där igår, ett "han" slank ur mig. Nej, det slinker aldrig. Jag stannar upp i tanken först, avgör, och så fegar jag. Nästa gång skall jag tänka på Agnes.


Mikusagi