Vem tänker på barnen?

Jag vill också skriva om det här! Jag har inte orkat, men nu när två av bloggarna jag prenumererar på har skrivit om det så måste jag också.

*är Sophia i Pantertanter / Golden Ladies* Picture this, det är en solig sommardag. En förälder har tagit med sitt barn till zoo för att titta på djuren. Linus, som barnet heter, älskar hästar, så föräldern tar med Linus till stallet först. Där klappar de på hästarnas mular och språkar om hovskötsel, och hur tvättning skulle gå till om det fanns hästar med vingar.
"Nej, vi har betalat för att se hela djurparken!" säger föräldern och drar med sitt barn till nästa djur. Järvarna. De går fram till inhängnanden och tittar. Var är järvarna? De verkar inte vara ute i alla fall. Plötsligt hörs ett vrål och föräldern känner något rycka i benet. Det är Linus som har sprungit och gömt sig bakom sin mamma. Linus gråter så snoret rinner. Det ligger ett hästhuvud inne hos järvarna.

Visst var det hemskt? Visst var det jättehemskt?
Eller nej.
Jag tänker vara normativ och anta att Linus äter kött. Då måste jag säga att mammans klagomål var ett hycklande.

Dessutom såg det ju inte alls särskilt läskigt ut, något får du väl tåla mesunge! Nejmen nu är det viktigaste att djuren mår bra. Det är, sorgligt nog, deras hem. Inte går väl jag hem till Linus och skriker åt osten i kylen?
Nej men nu tog jag i för mycket igen.

Ni förstår vad jag tycker i alla fall. Mindre meseri, mer sanning åt ungarna.
Som andra har sagt, naturprogram är väl läskigare? Där får vi se lejon jaga antiloper, döda dem och slita dem i bitar.

Den som inte vågar se naturprogram borde inte heller gå till en djurpark, det tycker jag är rätt logiskt. För det är ungefär samma sak. Borde vara, i alla fall.


Mikusagi