Bloggupprop: Vägra kallas normal!

Trollhare frågar vad jag har gjort för att motverka heteronormativitet. Jag vet inte. Jag sökte ord i min blogg, jag sökte efter normal, hetero och liknande. Jag hittade ett inlägg om hur jag som liten lekte att en familj lämnade handikappade morfar i skogen för att dö. För att bli mat åt vargarna. Jag skrattade. Jag minns leken.

Vad har jag gjort?
Jag har klottrat lite smått (nej, inte med sprejfärg, tänk mer snäll-klotter), ibland påpekat för folk att de utesluter icke-heterosexuella (om de gjort det, vill säga), jag har bloggat och jag har skrikit och varit allmänt besvärlig. Jag tänker inte be om ordet, jag tar det helt enkelt. Jag ber inte om utrymme, för då får jag det aldrig. Jag tar plats, helt enkelt.

Jag är i alla fall inte normal.

Jag minns att jag i gymnasiet frågade en sak på ett prov. Det var psykologiprov, och jag skulle ställa någon slags diagnos på en person som drömde sexdrömmar om sin pappa. Jag frågade läraren om personen med drömmarna var kvinna eller man.
Hur kunde jag ens överväga att det var en man? Trodde jag att det var en homosexuell?
Nej, just det, homosexuella existerar ju inte på HGY. Det hade jag glömt. Förlåt, fröken.
Kvinnan var ju säkert jätteattraherad av sin far på riktigt också. För drömmar är ju sanna.

Svammel svammel, jag får återkomma med något konkret.

(Kolla kommentarer på detta blogginlägg och se min fina sång)

Mikusagi