Läxor då och nu

När jag gick i förskolan såg jag framemot att börja i riktiga skolan. Tänk att få läxor! Tänk att få något att sitta med hemma och skriva på! Sedan började jag lågstadiet, i riktiga skolan. Vi fick inga läxor. Då förstod jag att det är något man får när man är stor. Andra ville bli så stora att de fick stanna uppe länge, jag ville få läxor. Gemensamt hade vi att vi inte visste exakt när man var så stor. 12? 17? 40?
I mellanstadiet fick jag läxor. Jag gjorde dem med blandade känslor. Det var oerhört roligt att lära sig saker, men ibland var det kämpigt. Jag blev frustrerad när jag skulle läsa historialäxorna, jag förstod inte texterna. Särskilt inte när det handlade om stora slag. Det var så stökigt skrivet, vem var det nu som sköt mot vem? Ja, det var sådana där texter där man fick vara mitt inne i alla händelser. Det stod inte bara "England förklarade krig mot Frankrike och vann." utan "De stod på kullen och spejade mot staden. Sköt iväg en kanonkula. Tre minuter senare var luften fylld med rök och kulor ven hit och dit. Amiral Pasteur föll till marken." och då var det mycket "De blev beskjutna." och jag hängde sällan med på vilka de här 'de' var. Som tur var hjälpte mamma mig, men minns jag rätt tyckte även hon att det var svårt att hålla reda på alla 'de'. Det var jobbigt med läxor, men jag var nog alltid positivt inställd till dem.

Nu har jag en analys och en läsrapport att skriva under lovet. Jag förstår inte hur jag skall göra. Jag vet inte vad jag skall göra. Ibland känner jag att jag bara vill lägga undan böckerna och börja nästa kurs. Jag känner mig rätt dum, jag har läst beskrivningen flera gånger och förstår fortfarande inte vad jag skall göra.
Jag har aldrig gett upp förut, jag skall inte göra det nu heller. Det kan inte bli värre än IG.

Mikusagi