Nu är det roliga slut

Idag var det introduktion i skolans aula. Ja, ni vet när rektorn och ett par elever och kanske någon lärare försöker förklara för oss vad vi egentligen skall göra de närmaste månaderna (eller åren för vissa). Jag var tidig, en halvtimme ungefär, så jag letade upp ett ställe att sitta och plugga på. När aulan öppnades följde jag med de andra som satt på samma sida av "väntsalen" som jag. När jag kom in i aulan såg jag att det fanns hur många platser som helst. Var skall man sitta? Hur tänker man? Längst bak? Eller i mitten, som är lite lagom? Längst fram? Näst längst fram? Jag följde mannen som gick framför mig och satte mig bredvid honom när han hade valt plats. Det var enklast så. Han var typ... vuxen. Vet ni att det går vuxna människor i högskolan? Det kanske inte är så konstigt, jag är nog ung som bara är 19... Hur som helst pratade den vuxne personen med mig. Han skulle läsa en lärarutbildning av något slag. Hälften av kursens namn försvann i bruset av alla röster i aulan. Jag tänkte säga att jag funderar på att utbilda mig till lärare, men jag lät bli. Istället så pratade vi om studielitteratur och pendeltåg. Jag kan prata som en vuxen nu. Jag kan prata och prata om samhällets alla egendomligheter utan att egentligen säga något intressant alls. Bara konstatera. Idag är det soligt. Pendeltågen strular rätt ofta. Datorer är dyra ting. Sedan kan jag nicka, le och säga "Japp.". Fast det var nog julen 2005 som jag upptäckte att jag kan bete mig som en vuxen. Jag berättade för alla vad jag lade på tallriken. "och så lite köttbullar..." Den där ovanan som jag irriterar mig så på hos vuxna! Är det ett måste att prata irriterande och tråkigt när man är vuxen? Är det en naturlag?

Kommer jag att bry mig allt mer om hur omgivningen vill att jag skall bete mig? Kommer jag att förlora allt det som utmärker just mig, Mikusagi/Mikaela?

Mikusagi