Om synen på barn

Folk har fått det här med barn om bakfoten. Jag läste nyligen att det är rätt vanligt att föräldrar ber dagisfröknar (eller... förskolelärare eller vad det nu heter) att hålla barnen vakna hela dagen för att de skall kunna sova när de kommer hem.

Föräldrar, blivande föräldrar och ni som kanske blir föräldrar någon gång, barn är inte samma sak som tamagotchi. Själva grejen är inte att ni skall hålla dem vid liv så länge som möjligt, så att ni kan säga till era vänner "Hon är faktiskt sju år nu" och sedan jämföra poäng och färdigheter ("Jag kan få den ren genom endast två knapptryck!"). Barn är människor. Människor är sociala varelser. Barn behöver kärlek. Barn behöver vuxna förebilder att konversera med. Jag tror inte att barnen sitter ned vid ett bord med dagverksamhetspersonalen och diskuterar... ja, vad man nu vill diskutera. Det är alldeles för många barn på dagis för att man skulle kunna göra det. Föräldrar, man umgås inte med sina barn endast på helgerna, man har inte katt endast på sommaren.
Om barnen skall bli vettiga vuxna så måste de få sina röster hörda, varje dag. De måste också få lyssna på andra människor, varje dag.

BARN ÄR INTE SMÅ HUNDAR SOM MAN GÅR RUNT MED I HANDVÄSKAN OCH VISAR UPP SOM EN ACCESSOAR! Fy vad ni äcklar mig, människor!
Blä! Usch!

Mikusagi