Jag kom nyss hem. Det kändes så tomt när jag öppnade dörren. Jag saknade någon.
I början av sommarlovet efter fjärde eller femte klass, lät vi avliva min bror. Jag säger bror för det var så jag såg honom. Hunden jag känt sedan barnsben. Mina föräldrar skaffade golden retriever innan de skaffade mig. Hunden hette Rosso och han var älskad av i stort sett hela släkten, fast min yngsta kusin var lite rädd för honom.
I mellanstadiet, när jag kom hem från skolan, möttes jag alltid av en glad hund (i lågstadiet var det mamma och Rosso som kom och hämtade mig) som lät så där "mff, mff" och viftade på svansen. Då och då trampade han en på foten, och det gjorde rätt så ont men det fick man ha överseende med. Hur lätt kan det vara att hålla reda på fyra fötter?
Jag hoppas ibland att hans nos skall finnas där när jag öppnar dörren, fastän det var så många år sedan sist.
Jag tror att min familj aldrig kommer att sluta sakna Rosso. Vi saknar honom inte aktivt, vi saknar honom inte varje dag, men vi saknar honom ibland och det kommer vi nog alltid att göra.
Ibland känns det så synd att Lingon aldrig fick träffa Rosso, som har varit en så viktig del av mitt liv.
Mikusagi
4 veckor sedan
2 kommentarer:
Oh... vi hade också en Golden... Bettan.
Vi var tvungna att ta bort henne för fem år sedan, då hon var skitgammal (14 år) Någon ny hund har inte fått flytta in här än, för ingen kan någonsin ta hennes plats.
Min pappa sade för flera år sedan att om vi skaffar en ny hund efter Rosso så är det ingen ersättare, bara nytt sällskap men... Jag tror att jag skulle jämföra med Rosso ändå. "Så där skulle aldrig Rosso göra" eller "Det där brukade Rosso också hitta på".
Hehe... *tänker på armborstet vakten i Disneys tecknade "Robin Hood" har* Gamla Bettan...
Kanske inte vore så dumt med katt ändå, som pojkvännen vill ha. Katt är en helt annan sak.
Skicka en kommentar